Min man jobbar, men det är jag som får betala för allt.
Du undrar kanske hur jag hamnade här, och hur jag kunde gå med på det här upplägget men ärligt talat, alla kvinnor som verkligen älskar är ju lite blinda. Jag var definitivt blind. Hela livet har jag kämpat och försökt. Mamma upprepade alltid för mig att om jag vill ha ett bra liv måste jag jobba hårt. Hon sa också att en kvinna behöver vara stark och självständig, så att man alltid klarar sig på egen hand om det skulle behövas.
Den sista delen, om självständigheten, har verkligen satt mig på pottkanten. När jag träffade killar tidigare, var jag alltid så självständig och de flesta svenska män på den tiden ville ha någon lite mjukare, någon de kunde ta hand om och känna sig manliga bredvid. Men jag skötte mig själv och var min egen person.
Sen började jag helt lägga allt fokus på jobbet. Jag var singel ända tills jag fyllde 35, när jag träffade Sven. Han är lika gammal som jag. Det förvånade mig att han accepterade min självständiga sida alltså, han försökte aldrig övertala mig att låta honom göra saker som jag sa att jag fixade själv. Inga blommor, inga smöriga komplimanger eller söta ord som jag ändå aldrig tål. Vi kände oss som jämlika. Jag borde ha förstått att den där “jämlikheten” egentligen var rätt ensidig och dyr för mig.
Vi gifte oss, och Sven flyttade hem till mig. Han hade inte någon egen lägenhet utan bodde hos sin mamma. Jag ville verkligen inte bo med svärmor, har hört alldeles för många berättelser om det och inget lockar direkt. Första månaden gav Sven mig inte en enda krona från sin lön, och sa att han var tvungen att betala av ett litet lån han hade tagit för sin mammas sjukvård.
Jag sa ingenting, försökte vara förstående vi är ju trots allt familj. Låt honom betala av lånet, sen skulle vi ta tag i det ihop. Men ja, sju månader senare var lånet fortfarande kvar. Han klagade hela tiden över att han tjänade för lite, att han fått färre timmar på jobbet eller att något var fel. Jag stod för all mat, nöjen och räkningar. Efter ett tag började han prata om att han sparade till ett hus på landet kanske sommarställe på Gotland eller så.
Men på fem år har jag inte fått se ett enda kontoutdrag. Familj, liksom. Vi hade ju ett stort gräl om det där. Hur kan det vara så att jag har försörjt honom i fem år? Det är ju inte normalt. Han packade ihop och drog hem till sin mamma. Bara sådär. Tre dagar senare, när jag inte stod ut med situationen längre, hämtade jag hem honom igen. Och så rullar det bara vidare Han vill fortfarande inte bidra med en enda spänn till något vi har gemensamt. Och jag är så otroligt slutkörd. Ibland vill jag lägga pengar på typ spa eller något kul för mig själv, men jag har aldrig pengar över allt går till vår familj.
Vad ska jag göra? Ska jag ta ut skilsmässa? Kommer han någonsin att ändra sig?
