Mitt förhållande med min första fru slutade med att vi satt i tingsrätten i Stockholm. Jag tänker inte säga vem som bar skulden i ett äktenskap är det alltid båda som bär sitt ansvar.
Men faktum är att min andra fru, Elin, hittade sig en älskare. Han var en driftig affärsman från Malmö som för länge sedan kom till vårt lilla samhälle utanför Göteborg och öppnade ett mysigt fik. I början försökte hon gömma sina känslor, men med tiden började de gå öppet hand i hand längs kanalen, som om världen var en sagoberättelse och ingen såg dem. Deras rörelser blev som danssteg i en surrealistisk dröm, där kaffet aldrig kallnade och bakelserna svävade omkring i rummet.
Sedan kom Elin till mig en frostig morgon och berättade, som om hon vore en skådespelerska på en gammal teater, att hon skulle ansöka om skilsmässa och ville ha hälften av huset vårt det där gula trähuset med blå fönsterluckor. Hon trodde nog att jag skulle börja skaka och oroa mig, men huset var ju köpt för skärpta svenska kronor, som jag slitit ihop under många vinterkvällar på fabriken i Borås. Hon hade bara bott där i två år, som en tillfällig gäst, men nu drömde hon om att äga det.
Jag bemötte hennes krav med stillhet som om jag vore insvept i dimma på en stilla sjö. Jag såg henne flyta bort mot domstolen, väntade bara på att hon skulle förlora sitt mål och få betala rättegångsavgiften. Jag hade sedan tidigare en bitter erfarenhet från mitt första äktenskap, där Ingrid var min fru. Vår domstolsprocess var en långsam karusell som snurrade i över tre år, där varje möte slutade i stök och stormar.
Ingrid var skicklig och fick tag på en lysande advokat. Hon drog mig inför rätta för hälften av allt jag ägde. Hon lämnade mig utan det hem jag fått av min pappa, ett hem där väggarna bar ekon av min barndom och farfars gamla ur blandade sig med tickande drömmar.
Men denna gång med Elin spelade jag korten annorlunda. Innan jag gifte mig hade jag redan ett litet lägenhet i Göteborg som jag själv slipat och målat. Den stod skriven på min brors namn, Olof, som är den enda jag verkligen litar på i denna värld av snurrande drömmar. Och när skilsmässan blev verklighet, visade det sig att jag inte hade något som Elin kunde ta ifrån mig. Efter mitt första misslyckade äktenskap har ingen kvinna kunnat lura mig igen inte ens genom surrealistiska scenförändringar med rök och spegelbilder i domstolens korridor.
