Jag och min man var en vanlig svensk familj. Det var vårt första äktenskap och vi hade bott tillsammans i tjugofem år. Under alla dessa år höjde vi aldrig rösten mot varandra inför vår dotter, utan vi försökte alltid visa kärlek och omtanke. Vårt äktenskap var i stort sett lyckligt. Jag minns hur jag hoppades att vår dotter, när hon såg vårt goda exempel, en dag skulle skapa sitt eget lyckliga hem. Man brukar ju säga att barn alltid formas av sina föräldrar.
Men här har vi stött på ett bekymmer. Vår dotter är ännu inte gift, men hon har en pojkvän. För två år sedan gick min mamma bort och dottern ärvde då en lägenhet i Västerås. Jag och min man bestämde oss för att ge lägenheten till henne. Nu berättade hon att hon bor där tillsammans med sin pojkvän.
Vi tycker inte att det är något konstigt med att hon har ett eget liv. Men hennes pojkvän är, om man får säga det rakt ut, fullständigt hopplös. Han gör ingenting i hemmet, varken småfix eller något som brukar ligga på mannens lott. Om en kran börjar droppa eller en glödlampa måste bytas ringer vår dotter direkt till sin pappa. Jag har frågat henne flera gånger varför pojkvännen inte tar tag i sådana enkla saker, men hon svarar aldrig. Hon lovar bara att han ska börja snart.
Nyligen fick vi veta att han är arbetslös. Det betyder att han inte bidrar med en krona, och dottern får slita för att försörja dem båda. Hon har två jobb för att kunna betala hyran och hushållet. Jag tror inte att hennes pojkvän bryr sig så värst om henne egentligen.
Jag försökte säga till henne att hon har valt fel, men det bekommer henne inte. Hon tror på riktigt att han ska förändras och att det kommer att lösa sig. Hon älskar honom. Och jag älskar min dotter, och det gör ont i hjärtat på mig när jag tänker på det.
