Du, jag måste verkligen få ur mig något som hänt i familjen. Jag har alltid vetat att min bror, Magnus, kan vara lite oförsiktig ibland, men jag trodde aldrig att han skulle gå så långt. Han lämnade sin femårige son, Emil, hos våra äldre föräldrar och sa att han nu börjar ett nytt liv. Anledningen till det här hjärtlösa beslutet var att hans nya fru, Åsa, inte ville ha Emil omkring sig eftersom han är från Magnus första äktenskap.
När Magnus första fru, Linnea, gick bort var han bara 25, och vi alla älskade henne verkligen hon var så varm och omtänksam. Linnea betydde mycket för Emil också, så det blev tufft för Magnus att plötsligt behöva ta hand om allt själv. Mamma och jag har alltid ställt upp, tagit hand om Emil när Magnus jobbat, hämtat honom från förskolan, lagat mat och haft honom hemma på helgerna. Vi förstod ju att Magnus behövde tid för att bygga upp ett nytt liv.
Det var aldrig någon fråga om hjälp vi tog steget direkt och gjorde vad vi kunde för att underlätta. Första året var Magnus ändå riktigt engagerad i Emil, han försökte verkligen vara en närvarande pappa. Mamma och jag stöttade med allt praktiskt. Efter ett år berättade Magnus att han träffat Åsa och ville gifta sig fort, han lovade att de kände varandra väl och att allt skulle bli bra. Tyvärr visade det sig snabbt att Åsa inte alls var intresserad av att bli bonusmamma till Emil. När de gift sig blev det mer och mer så att Emil bodde hos oss. Vi försökte ta det lugnt, tänkte att de behövde tid för att vänja sig vid den nya familjesituationen.
Men till slut stod det klart att Emil faktiskt bodde hos oss på heltid, och Magnus sa rakt ut att Åsa inte ville ha Emil omkring sig. Han levererade nyheten som om det inte betydde något, och föreslog att barnet skulle stanna hos morföräldrarna medan han tog hand om sitt eget liv. Våra föräldrar försökte ursäkta honom, men jag kan inte förstå hur Magnus tänker att lägga hela ansvaret på våra gamla föräldrar som har både hälsoproblem och hög ålder? Och att han aldrig varit ärlig med oss om hur Åsa faktiskt känner inför Emil.
När jag tog upp det här med Magnus började han skylla ifrån sig, sa att det inte var hans fel, att Åsa inte kunde umgås med Emil. Han lovade att han skulle besöka Emil oftare och att det skulle lösa sig, men jag ser ingen förbättring. Jag tycker att Magnus agerar helt oacceptabelt. Jag vill faktiskt inte ha någon kontakt med honom längre, och om det här fortsätter kommer jag att försöka göra så att han förlorar vårdnaden om Emil. Jag har till och med funderat på att adoptera Emil själv, för att jag inte står ut med att se honom lida på grund av sin pappas svek och ansvarslöshet. Jag vet inte riktigt hur det ska lösa sig, men något måste verkligen förändras för Emils skull.
