Kära dagbok,
Jag sitter i vårt lilla 60kvmhem i Malmö och låter tankarna vandra innan jag släcker lampan. Kvällen har börjat som alla andra: Anna torkar av ett kladdigt bärsaftfläck från köksbordet medan femårige Arvid leker med en leksakståg som han hittat i garaget. Pär, min man, badar vår två år gamla dotter Alma i badkaret, och vattnet kluckar i taket som en lågmäld melodi. Jag hör hans djupa, nästan hotfulla skratt blandat med Almas glada skrik. Jag ler åt mig själv. Det är de här enkla stunderna jag värderar högst när lånet betalas i tid, när kontot för semestern växer lite varje månad, när kylskåpet är fullt och familjen är frisk.
Plötsligt vibrerar telefonen på fönsterbrädet och ringer med ett okänt nummer. Jag rycker upp den, men låter den ringa några gånger innan jag svarar.
Hej?
Hej, Toni? hörs en darrande röst i andra änden. Det är tant Ingrid, grannen till Lillby. Hon är från byn Björkås.
Jag känner hur en kall kår går genom mig. Björkås är min svärmors hemstad, ett ställe vi raderade ur vår kalender för två år sedan.
God kväll, tant Ingrid svarar jag så kallt att Pär knappt hör mig. Varför har du mitt nummer?
Jag hittade det i Lillas lilla anteckningsbok Hon skrev Åh, Herre gud hon bryter ihop. Toni, det är illa Lilla Lilla har gått bort i en trafikolycka.
Jag blir stel i benen med en trasa i handen.
Vad menar du med gått bort?
På motorvägen. Hon körde hem på kvällen, men krockade frontalkrock mot en annan bil. Hon klarade sig, men bilen brann upp och alla papper allt förstördes. Hon ligger nu på sjukhuset, i intensivvården.
Vattnet i badkaret tystnar. Dörren öppnas och Pär kommer in med Alma insvept i en handduk. Han ler och berättar något för barnet, men stannar när han ser min allvarliga min.
Vad har hänt?
Jag pressar telefonen mot bröstet och tar ett djupt andetag.
Tack för att du ringde, tant Ingrid. Vi ska fundera på vad vi kan göra. Jag ringer tillbaka senare.
Jag lägger på, tittar på Pär och säger:
Pär, lägg ner Alma på soffan. Vi måste prata.
Vi sätter oss vid köksbordet. Barnen har, som vanligt, lagt sig snabbt ner. Både Arvid och Alma märkte av min oro i våra ögon.
Pär sitter med händerna knutna och suckar djupt.
Så hon lever, alltså? säger han med en röst som ekar mot de mörka fönstren.
Läkaren sa att hennes tillstånd är kritiskt men stabilt säger jag medan jag snurrar telefonen i handen. Höften är skadad, benet är brutet, revben och nacke också. Operationer planeras, men
Men vad?
Hon kommer vara sängliggande i minst ett halvår, kanske längre. Med tanke på hennes ålder och hälsotillstånd
Pär rycker på axeln.
Bilen brann ner, alltså?
Allt förstördes, papperna också. Tant Ingrid förstår inte hur Lilla hamnade på fel sida av vägen. Kanske blev hon sjuk, kanske tappade hon fokus.
Pär går omkring i det lilla köket, tar två steg fram och tillbaka, och säger tyst för sig själv:
Två år. Två år har vi levt i ro, precis som innan. Vi har bara börjat känna oss fria, utan oändliga samtal, utan gnäll, utan smuts
Jag sitter bredvid honom, ler sorgset:
Pär, låt oss inte gräva i det förflutna. Vi måste bestämma vad vi ska göra. Läkaren väntar på vårt svar.
Imorgon blir hon överflyttad från intensivvården till en rehabiliteringsavdelning. Vi får vård utan kostnad, men bara en gång om dagen. Jag föreslår en extra vårdgivare, men priserna är enorma. En heltidsvårdare kostar sextio tusen kronor i månaden, plus mediciner, blöjor och mat. Det är nästan hela min lön.
Pär svarar vild:
Så vi ska leva på korn? På bara en gryta med frasiga linser? För vem? För den där kvinna som kastade mig i en gammal säng och lever i sin egen lilla bubbla?
Hans röst spricker av en gammal barnslig ilska som han försökt gömma i åratal. Jag minns hur vi växte upp med mor- och farföräldrar som kämpade för att hitta sig själva i storstaden, hur vi bytte partners som om det vore hattar.
Pär, hon ligger i sjukhuset och kan inte ens vända på sig själv säger jag.
Så vad? hör jag honom skaka på huvudet. Det är hennes öde! Varför ska vi betala för det? Varför ska våra barn förlora sin bassäng, sin musiklektion, vårt liv?
Jag ser hur hans ögon fylls av en mörk förtvivlan.
Jag hatar henne, Toni viskar han. Det låter galet, men jag hatar henne. Jag känner bara hat.
Jag vet det, jag känner samma sak svarar jag. Men vi är människor, inte djur. Rättvisa betyder att vi tar ansvar, även om det gör ont.
Han ler snett och säger:
Rättvisa? När jag gick i kängor i skolan och hon bara kom med en påse godis en gång i månaden och spelade den snälla mormorsrollen?
Jag nickar bestämt:
Det finns ingen rättvisa i det här, men vi måste tänka på vår egen framtid. Vad har vi i spargrisen?
På bilen har vi sparat trehundratusen kronor, på semestern tvåhundratusen. Så en halv miljon totalt. Operationen är gratis genom sjukförsäkringen, men implantat och skruvar kan kosta extra. En vårdgivare på sjukhuset kostar två till tre tusen kronor per dag, hundra tusen i månaden, sexhundra tusen på ett halvår.
Jag ser hur hans ögon blir stora av rädsla.
Det här är allt vi har säger jag tyst. Om vi tar in henne här, i vårt hem
Var? I barnens rum? Till Arvid och Alma? Med sängläger, trycksår och ekande skrik? Vill du att de ser det?
Nej, självklart inte svarar han snabbt. Så vi lägger henne i vårt sovrum? På soffan? När ska du jobba? Hon kommer kräva uppmärksamhet varje sekund. Hon kommer att förgöra oss.
Jag trycker handen mot hans kind:
Vi har inga val. Vi kan anmäla henne till socialtjänst och få plats i ett statligt vårdhem för sängliggande. Det är som ett hospice, men kostnadsfritt för oss.
Du har varit i sådana hem? frågar han. Det är som en biljett envägs. Hon kommer att dö där inom tvåtre månader.
Men åtminstone är det gratis och pensionen tar hand om henne.
Pär går fram och tillbaka igen.
Jag kan inte säger han efter en stund. Jag hatar henne, men jag kan inte bara skicka henne till helvetet. Jag förlorar mig själv om jag gör det.
Jag andas djupt och lägger ner pennan på notisboken som låg på kylskåpet.
Vi ska inte spendera alla pengar. Vi anlitar en privat vårdgivare, men utan mellanmän. Vi kan betala fyrtiofemtio tusen kronor i månaden. Det är mycket, men vi kan klara det om vi skär ner på nöjen, restaurangbesök och nya kläder de kommande sex månaderna. Vi köper ingen ny bil förrän vi har råd.
Pengarna från spargrisen går till mediciner och oförutsedda utgifter. Jag ser hur Pär betraktar mig, hur hans blick mjuknar lite.
När blir hon utskriven? frågar han. Om ett eller två månader, var tar vi henne? Till byn?
Där finns inget riktigt boende, bara en liten stuga utan bekvämligheter. Vi får hyra en billig studio, med grundläggande faciliteter, och flytta vår vårdgivare dit. Det blir ytterligare femtontjugo tusen i månaden.
Så vi blir helt beroende av hennes vård? säger han. Är du redo att offra vår dröm om en pool till Arvid och musiklektioner till Alma?
Jag svarar utan tvekan:
Vi tar inte med henne hem. Det är mitt villkor. Jag vill skydda vår familjs psykiska hälsa och våra barns barndom. Vi betalar för hennes bästa möjliga vård på avstånd och besöker henne varannan vecka.
Pär är tyst en stund, sedan nickar han.
Det låter cyniskt, men är ärligt. Vi tar ansvar för hennes sjukvård, betalar läkarna, maten, hygienartiklarna. Vi kommer med paket och kollar hur hon har det.
Jag kramar honom hårt och tänker på hur vi skulle ha klarat oss utan varandra.
***
Vi följde planen. Första mötet med socialtjänsten var spänt; svärmor anklagade min son för att ha gjort henne till en invalid. Jag fick också höra att det var mitt fel att Pär avstod från sin egen mor. Vi hittade en vårdgivare, köpte allt som läkarna ville ha, letade efter ett litet hyresrätt för svärmor och fortsatte ta emot dagliga anklagelser på telefon. Vi uthärdar, för vi är ingen djur, bara människor som försöker hålla ihop.
