**Dagboksanteckning – 15 maj**
Jag vaknade klockan sex, precis som vanligt. Det var fortfarande mörkt utanför, men min inre klocka har alltid varit pålitlig. Jag klev ur sängen, drog på morgonrocken och gick till köket för att sätta på vattenkokaren.
Där på kylskåpet satt en lapp fastnålad med en älghuvudmagnet. Konstigt, den fanns inte där igår kväll.
Jag tog ner lappen och tände lampan. Handstilen var okänd, osäker, som om skrivaren varit ovan.
*”Kära Kerstin! Ursäkta att jag stör. Jag är din granne från lägenheten mittemot. Jag heter Maj-Britt. Det känns pinsamt, men jag har ingen annan att vända mig till. Kan jag låna lite socker? Jag betalar tillbaka. Lägenhet 47. Tack så mycket. Maj-Britt Andersson.”*
Jag rynkade pannan. Granne i lägenhet 47? Där bor ju familjen Berggren med barn. Jag känner alla i trapphuset – har varit husordningsansvarig i tio år.
Vattenkokaren visslade. Jag lade ifrån mig lappen och började göra frukost. Men något kändes fel. Hur kom Maj-Britt in i lägenheten? Och varför hörde jag inte att Berggrens skulle flytta?
Efter frukosten klädde jag på mig och gick ut i trapphuset. Jag stannade utanför lägenhet 47 och lyssnade. Tystnad. Inga barnskrik, inget liv. Bara svagt brus från en tv.
Jag ringde på.
“Vem är det?” frågade en hes röst.
“Kerstin från 48. Lämnade du en lapp om socker?”
Låset klickade, dörren öppnades på glänt. I springan såg jag ett rynkigt ansikte och ett misstänksamt öga.
“Är du Kerstin?”
“Ja. Och du är Maj-Britt?”
“Just det. Kom in.”
Dörren öppnades helt, och jag steg in – och blev förvånad. Inredningen var helt annorlunda. Inga barnleksaker, inga färgglada tapeter. Allt var enkelt, men gammaldags.
“Sätt dig”, sa hon och pekade på en fåtölj. “Vill du ha kaffe?”
“Tack gärna.”
Jag studerade henne. Maj-Britt såg ut att vara i sjuttioårsåldern. Håret var grått och välvårdat, ögonen klara trots ålder.
“Förlåt att jag stör”, sa hon medan hon skakade kaffepåsen. “Jag hade slut på socker, och jag vågar inte gå till affären längre. Knäna är dåliga.”
“Inga problem. Men säg, var är Berggrens? Har de flyttat?”
Hon stelnade till med koppen i handen.
“Berggrens? Dem känner jag inte.”
“Men de bodde ju här!”
Hon skakade på huvudet. “Jag har bott här i femton år. Kanske mer.”
Jag kände hur huvudet snurrade. Femton år? Omöjligt. Jag såg Berggrens förra veckan – mamman med barnvagnen, den äldre pojken på cykel.
“Maj-Britt, hur kom lappen in i min lägenhet? Min dörr är alltid låst.”
Hon blinkade förvirrat. “Vilken lapp?”
“Den du lämnade på mitt kylskåp.”
“Jag har inte lämnat någon lapp.”
Jag tog fram papperet och visade henne.
“Det står ju ditt namn här.”
Hon stirrade på lappen, drog fingret över texten.
“Nej… jag har inte skrivit detta.”
“Men det står Maj-Britt Andersson.”
“Ja, det är mitt namn. Men jag skrev inte det här.”
Jag stod där, förvirrad. Maj-Britt verkade uppriktig. Men vem skrev lappen då? Och hur kom den in hos mig?
“Jag hämtar sockret”, sa jag och reste mig. “Behåll lappen – kanske minns du något senare.”
På väg ner till lägenheten hörde jag henne viska: “Tack. Du är snäll.”
Jag fyllde en burk med socker och gick tillbaka.
“Maj-Britt, får jag fråga dig en sak?”
“Visst.”
“Minns du familjen Berggren? Man, fru, två barn. De bodde här.”
Hon funderade.
“Nej… men vänta. Någon bodde här förut. Minns inte väl. Hjärnan är inte vad den var.”
“Pratar du med några andra grannar?”
“Nästan ingen. Alla är unga och upptagna. Bara gubben Olle på bottenvåningen brukar komma med mat.”
Jag kände Olle. Han bott här sedan huset byggdes. Han skulle veta.
Jag knackade på hans dörr. Han öppnade genast.
“Kerstin! Kom in, ska vi ha kaffe?”
“Nej tack. Olle, vem bor i lägenhet 47?”
“Maj-Britt, förstås. Snäll tant, men sjuk.”
“Och Berggrens?”
Han såg bekymrat på mig.
“Kerstin, mår du bra? Det finns inga Berggren här.”
“Men jag såg dem!”
“Åldern, du vet… minnet spelar ibland spratt.”
Jag kände knäna vika sig. Hade jag inbillat mig allt?
“Olle, vad är det med Maj-Britt?”
“Åh, stackaren. Hon glömmer. Har ingen familj. Jag hjälper henne lite.”
Jag gick upp till mig, förvirrad. Lappen var kvar, men nu med en ny text:
*”Kerstin. Snälla hjälp mig. Jag är låst inne. Kom till lägenhet 47. Maj-Britt.”*
Jag ringde fastighetsförvaltaren. Han kom och öppnade – lägenheten var tom, dammig, övergiven.
“Doktorn sa att det är åldersglömska”, viskade jag till mig själv när jag kom hem.
Men nästa morgon låg en sann lapp på kylen: *”Mamma! Jag kommer i morgon. Gör dina köttbullar. Kram, Anders.”*
Jag log. Det här var verkligt.
Ibland när jag går förbi lägenhet 47 stannar jag. Men det är aldrig något där.
Och jag fortsätter gå.
