Med en bultande hjärta knackade Elise på dörren. Inget svar hördes inifrån. Tveksamt tog hon fram nyckeln ur handväskan och låste upp dörren… Gud, vad länge sedan det var hon var här! Allt var precis som förr, inget hade förändrats i detta en gång älskade hem, men nu kändes allt främmande.
Det hade gått nästan ett år sedan hon och Max bråkade. Visst hade de varit osams tidigare också. Elise brukade ta med sig lilla Sigrid, gråtande, och gå hem till sin mamma. Oftast var Max där redan dagen efter och ville försonas. Livet återgick tills vidare till det normala, och återföreningen gav en ny dynamik i förhållandet. Men sista gången hade allt varit annorlunda…
Elise ryckte sig ur minnenas grepp och gick beslutsamt till skåpet för att leta efter de dokument hon behövde. Papperna låg kvar orörda i mappen, exakt så som hon lämnat dem. En kille som varit förälskad i Elise länge hade uppvaktat henne intensivt i två månader. Även om de ännu inte haft ett förhållande, hade han officiellt friat för en vecka sedan.
Hela veckan hade Elise haft svårt att sova, något tyngde henne och hon kunde inte fatta ett beslut. Hon hade hoppats att missförståndet med Max skulle lösa sig naturligt. Han skulle knacka på dörren, ge henne den där blicken som gick rakt in i själen och säga: “Jag har saknat dig så mycket!”
Men dagarna blev till månader utan någon förändring. De såg bara flyktigt på varandra nu, och klyftan mellan dem växte. Max kom bara för att hämta Sigrid, tog henne i handen och gick. När han lämnade henne igen var det samma tysta procedur. Sigrid kvittrade glatt om pappas presenter — nya klänningar eller skor. Elise mindes hur Max brukade lysa upp när han gav presenter till henne också.
Men nu verkade han knappt se på henne. Det blev besvärligt att vara i samma rum, och hon drog sig tillbaka till sitt. Hennes mamma, som aldrig riktigt tyckt om Max, brukade säga: “Det som sker är nog för det bästa.” Så småningom började även Elise tro på det.
Elise tog ett djupt andetag och gav rummet en sista blick och… ryckte till av överraskning: Max låg och sov på soffan, antagligen efter ett nattskift. Hennes första impuls var att gå därifrån snabbt, men något hindrade henne. Hon kände igen drag för drag i det bekanta ansiktet, nu härdat och trött med skuggor under ögonen… Elise satte sig sakta bredvid honom. Hur väl kände hon egentligen mannen hon levt med i åratal? Vilka tankar dolde sig bakom pannans veck? Plötsligt kom bilden av den unge Max för hennes inre syn: de trogna pojkögonen, det ljusa leendet…
Hon mindes hur hon föll för just det leendet, som en gång vänt upp och ner på hennes värld. Kunde denna leende pojke vara samma trötte man? På något sätt var minnet av det leendet så starkt, så verkligt…
Men vart hade allt detta tagit vägen? Elise sökte hjälplöst runt i rummet, som om hon letade efter någon att skylla för sitt kraschade liv. Hennes hjärta högg till, bultade av plågsamma minnen. Deras en gång mysiga och magiska värld hade fyllts med småsinta anklagelser och känslor av missförstånd. Max jobbade ihjäl sig på flera jobb för att försörja henne och Sigrid, utan att behöva be om hjälp. Elise hade haft tid att tänka efter och insåg att hon saknat tålamod, kvinnlig smidighet och visdom…
De hade ju varit vansinnigt lyckliga en gång i tiden. Det var ingen illusion. Elise reste sig häftigt, hon var desperat att bevisa det för sig själv. Hennes blick föll på Max hand, som låg på deras… bröllopsalbum, på fotot där de var så strålande lyckliga.
Hennes hand darrade till, bilderna gled ljudlöst till golvet. När hon vände sig om möttes hon av Max blick.
– Elise, du är tillbaka? – hans ögon glittrade av glädje, och tanken på att hon för en halvtimme sedan kunnat lämna för alltid blev outhärdlig.
