Maskrosmarmelad
Den mjuka, snörika vintern var över. I år hade det inte varit någon riktig kyla, bara lätt snö och milda dagar. Men även en mild vinter kan bli lång, och nu längtade man efter gröna blad, färgprakt och att få lägga undan den tjocka vinterjackan.
Våren kom till det lilla samhället utanför Uppsala. Solveig har alltid älskat våren och ser fram emot när naturen vaknar till liv igen. Hon satt på tredje våningen och tittade ut genom fönstret:
När våren kommer känns det som om hela staden vaknar ur sin långa vinterdvala. Till och med bussarna låter annorlunda, och torget fylls med folk. Alla är klädda i färgglada jackor och rockar, och fåglarna väcker oss på morgonen innan väckarklockan. Våren är underbar men sommaren är ännu bättre
Solveig har bott i samma femvåningshus länge. Nu lever hon tillsammans med sitt barnbarn My, som går i fjärde klass. Mys föräldrar åkte till Ghana för ett år sedan på ett läkaruppdrag. De lämnade sin dotter i mormors omsorg.
Mamma, nu får du ta hand om vår My! Det blir nog bättre än att släpa henne ända till Afrika, vi vet att du passar henne väl, sa Solveigs dotter med ett leende.
Självklart gör jag det! Det blir så mycket roligare för mig på pensionen, sa Solveig.
Hurra, mormor, nu ska vi ha det mysigt tillsammans. Vi kan gå till parken, för mina föräldrar har aldrig tid. Jag är deras lilla vuxna, sa My nöjt.
Efter att ha fått My iväg på skolan och själv ätit frukost tog Solveig hand om sina hushållsbestyr, och timmarna försvann snabbt.
Jag går till mataffären nu, så är jag klar när My kommer hem. Hon har fått så bra betyg, jag lovade henne något sött, tänkte hon när hon packade väskan och drog igen dörren.
Utanför porten satt redan två av grannarna på bänken. De hade lagt filtar under sig, för det var fortfarande kallt i luften. Gunhild en dam utan ålder, kanske 70, kanske äldre bodde ensam i en etta på första våningen och höll alltid sin födelseår hemligt. Barbro, flerspråkig och alltid på gott humör, var 75 år och betydligt mer livlig än Gunhild som helst klagar på allt.
Så fort snön försvinner och solen värmer är bänken aldrig tom; någon sitter alltid där. Speciellt Gunhild och Barbro, som på morgonen slår sig ner och sitter hela dagen förutom när de äter lunch hemma och vilar. Ingen kan röra sig på gården utan att dessa damer vet allt.
Solveig brukade ibland slå sig ner och prata med dem om nyheter, något från en tidning, eller någon TV-serie, och Gunhild berättade gärna om sitt höga blodtryck.
Hej på er, sa Solveig med ett skratt. Ni sitter redan här på vakt!
Jajamensan, Solveig, måste ju ha koll på gården, annars får vi skäll! Och du verkar vara på väg till affären, sa Gunhild och sneglade på hennes kasse.
Precis, ska köpa något gott till My innan hon kommer hem, sade Solveig och gick vidare.
Dagen rullade på. Solveig hämtade My från skolan, de åt mellanmål, My gjorde sina läxor och Solveig tog hand om resten hemma innan hon kopplade av med TV.
Mormor, jag går på dansen nu! ropade My.
Hon stod redo med sin ryggsäck och mobil. Dansen hade My tränat i sex år och hon älskar att uppträda, Solveig är stolt över sin lilla artist.
Ha det kul, My, sa mormor och gjorde sig klar för att hämta henne senare.
När Solveig satt på bänken och väntade på My från dansen kom grannen från andra våningen, Stig Eriksson, förbi.
Sitter du och väntar?, frågade han och slog sig ner.
Vem kan vara ledsen en dag som denna? Våren är här, så ljuvligt, sa Solveig.
Ja, solen värmer och koltrastarna sjunger. Allt blir grönare och formligen gult av tussilago. De ser ut som små solar, log Stig, och Solveig nickade.
Just då hoppade My fram bakom Solveig och kastade sig om hennes hals och skrek:
Vov, vov!
Så busig du är klart jag blev rädd, skrattade Solveig.
Ja, oss gamlingar får ni ta det lugnt med, skojade Stig och klappade Solveigs axel.
Kom nu, busunge. Jag rev morötter och strödde socker på, och stekte dina favoritbiffar det är du väl sugen på efter alla danssteg? lockade Solveig.
Stig reste sig också.
Ni pratar så gott om biffar, nu blir jag hungrig och måste gå hem och värma en pyttipanna! Kom ut sedan, kanske går vi en sväng, föreslog han.
Kanske, mycket att göra men vi får se
Solveig tog sig ändå ut på kvällen, och Stig satt där och väntade. Gunhild och Barbro hade gått hem.
Barbro och Gunhild har precis gått, de skulle äta, sa Stig glatt.
Från den kvällen blev det ofta att Solveig och Stig möttes, ibland på bänken, ibland tog de en tur i den lilla parken mittemot. De läste tidningar tillsammans och diskuterade recept, underhållning och gamla minnen.
Stigs liv hade varit ensamt. Han blev änkling tidigt och uppfostrade dottern Karin själv, ofta jobbade han dubbelt för att dottern skulle ha allt. Han hade ont om tid, och ofta gick han till jobbet när hon sov och kom hem när hon redan somnat.
Karin växte upp och flyttade till Stockholm, gifte sig, fick en son. Efter några besök tog kontakten slut. De träffades ibland, men Karin var sällan glad. Hon gick dessutom igenom en skilsmässa och blev ensam med sonen.
Solveig, min dotter kommer till mig om två dagar. Hon ringde nyss, efter så många år konstigt, sa Stig. De pratade om allt vid det laget.
Hon kanske saknar dig, man vill vara nära familjen ibland, gissade Solveig.
Vet inte, tvivlar
Karin kom. Hon var lika stressad som förr, och Stig kände mest oro inför samtalet han visste skulle komma.
Pappa, jag har ett ärende. Kan vi inte sälja din lägenhet och flytta ihop hos oss? Med barnbarnet och mig, så blir det roligare, sa Karin bestämt. Det märktes att hon redan bestämt sig.
Stig blev illa till mods och ville inte slitas från sitt hem till en ny stad under dotterns villkor. Han avvisade idén, sa han trivdes själv.
Karin gav sig inte, hon fick höra att pappan umgås med Solveig och gick för att konfrontera henne. Väl inne hos Solveig bjöd hon på te, godis och hemkokt marmelad.
Jag ser att du är god vän med min far. Kan du inte försöka övertala honom att sälja? Han behöver inte så stor lägenhet, varför ska han inte tänka på oss? utbrast Karin.
Solveig blev förvånad över Karins krassa ton och svarade artigt nej. Det fick Karin att bli djupt röd i ansiktet och gällt skrika:
Jaha, du kanske försöker roffa åt dig lägenheten själv! Har ni fått ihop det, ni är ju alltid på bänken! Diskuterar ni nyttan med maskrosor, två gamla maskrosor! Har ni skickat in giftermålsansökan än? Glöm det, du får ingenting! Och med kraft slog hon igen dörren.
Solveig skämdes över bråket, rädd att någon granne hört, och efter besöket undvek hon både Stig och hans blick.
Men den som undviker och springer undan får ändå möta livet. En dag kom Solveig hem från mataffären, och där satt Stig med en bukett maskrosor och höll på att fläta en krans.
Solveig, vänta! Sätt dig en stund. Förlåt min dotter. Jag vet vad hon sagt… Vi pratade, jag hjälper henne och barnbarnet när jag kan. Men hon… så där kan man inte bete sig. Hon sa att hon inte har någon pappa längre. Men… han tystnade, räckte över maskroskransen ta den. Och jag har kokat maskrosmarmelad, det är både gott och nyttigt, du måste smaka. Man kan till och med ha det i sallad, log Stig.
Efter det samtalet gjorde de sallad ihop, och Solveig drack te med maskrosmarmelad hon tyckte mycket om den. På kvällen gick de till parken.
Jag har senaste numret av vårt favoritmagasin, sa Stig. Vi läser på bänken under linden.
Solveig slog sig ned bredvid och skrattade. Samtalet flödade de glömde tid och bekymmer. Tillsammans hade de det bra.
Det är märkligt: ibland kommer det fina i livet precis där du minst anat det. Bland maskrosor och gamla vänskaper kan man hitta både trygghet och glädje, om man vågar öppna hjärtat och vara närvarande för varandra.
