Mor, svärmor och jag på bristningsgränsen
“Är du säker på att det inte skadar barnet om du äter rödbetor?” frågade svärmor medan hon rörde om i borschen.
“Mamma, hon har lagat den här borschen i tre dagar,” suckade Erik. “Kan jag bara äta klart och åka till jobbet?”
“Den här borschen är helande!” svärmor höjde skeden. “Och din mor saltar som en kanon. Sånt är absolut skadligt för barnet!”
“Ursäkta mig, jag har fött tre barn,” svarade Karin Andersson, Lenas mor, lugnt medan hon hämtade en kastrull ur kylen. “Alla lever. Och det här är borsch med bönor. Protein!”
“Svärmor, bönor är tung mat! Vi bor ju inte på landet!”
“Och här är inte ett sjukhus!” fräste Karin Andersson.
Lena satt på en kökstol, höll om sin mage och önskade att någon skulle stänga av ljudet. Hon var i sin sjunde månad, och tidigare trodde hon att illamåendet var det värsta. Nu visste hon bättre: att behålla förståndet mellan två kvinnor som båda ville “väl” var det verkliga hindret.
Svärmor flyttade in direkt när hon hörde om graviditeten. “Mitt första barnbarn! Ni har ont om plats, jag kommer och hjälper till.” Karin dök upp en vecka senare: “Du är mitt enda barn, jag kommer direkt.” Så blev tre kvinnor i en tvåa.
“Jag är gravid, inte sjuk,” viskade Lena till Erik på kvällen.
“Jag vet. Håll ut. Det här är snart över. Min mor åker hem efter förlossningen.”
“Och min?”
“Hon… kanske också. Kanske blir de kompisar?”
De blev inte kompisar. De tävlade.
Först med städning. På morgonen tvättade Lena mor golvet, vid lunchtid “gjorde svärmor om det” för det var “drag, damm, infektion.” Sedan med shopping. Babydresser dök upp i tre storlekar – 56, 62 och 74. Alla rosa. Fast ingen visste könet.
Men den stora striden gällde gungstolen.
“Jag valde den!” sa svärmor.
“Och jag betalade!” kontrade Karin.
“Jag nämnde den först!”
“Och jag bar in den först!”
“Den ska stå i mitt rum,” förklarade svärmor.
“Varför det?!” protesterade Karin. “Lena ska amma i den. Den får stå hos mig.”
“Jag tänkte faktiskt sova i den efter förlossningen,” sa Lena tyst. “Med bebisen.”
“Varför det? Du behöver vila! Barnet kan sova hos mig!” sa svärmor.
“Eller mig!” envisades Karin.
“Och var får jag sova?!” bröt Erik in. “Jag är ju pappan!”
“Du kan sova i köket. Där finns en bäddsoffa,” svarade båda i mun.
Nästa dag var stolen borta. Inte hos Lena, svärmor eller Karin.
“Var är stolen?” undrade Lena.
“Flyttad,” sa svärmor.
“Gömd,” väste Karin.
Kriget nådde sin spets. På köket kokades ingen borsch längre – bara iskyla. Tystnad. Korta blickar. Erik stannade längre på jobbet. Lena åt yoghurt i badrummet.
“Jag orkar inte mer,” sa hon en kväll. “Det här är mitt barn. Min kropp. Mitt liv. Jag bad inte om deras ‘hjälp’.”
“De menar väl,” mumlade Erik.
“De vill kontrollera. Och du säger inget. För du är van. Men jag är det inte.”
Hon sov dåligt den natten. På morgonen gick hon direkt till Blocket. Vid lunch kom hon tillbaka med nycklar.
“Vad är det här?” undrade Erik.
“Vi hyr en tvåa. Ljus. Jag har redan skrivit kontrakt.”
“Lena…”
“Jag lämnar inte dig. Jag skapar mitt eget. Vill du följa med? Annars ses vi på BB.”
Han svarade inte.
En halvtimme senare gick hon ner med väska. Vid porten stod gungstolen. En stickad filt, en kudde med kattungar. Hon log. Sen ringde hon Röda Korset. Inget stol efter två timmar.
Den nya lägenheten luktade färg och fräschör. Lena packade upp, ställde fram burkar, kokade te. Satte på musik. Låg på soffan. För första gången på länge.
Tre dagar senare kom Erik. Med ryggsäck.
“Där hemma är outhärdligt. De pratar inte. Middag är som en begravning.”
“Och här?”
“Här kan man andas. Jag fattar. Du är inte bara mamma. Du är en människa.”
Pojken föddes i augusti. På kvällen. Utan gungstol. Men med kärlek. Svärmor och Karin kom en i taget. Enligt schema. Med borsch – men i matlådor.
“Vi fattar,” sa svärmor. “Stolen räddade ändå ingenting.”
“Viktigast är att inte rocksvag,” suckade Karin.
Lena höll bara sin son. Hon tänkte: borsch får det finnas hur mycket som helst. Men plats i livet – bara en. Och den är hennes.
Två veckor senare tog hon på sig jeansen. Lite lösare än förut, men inte pyjamas eller morgonrock.
“Jag känner mig mänsklig igen,” sa hon till Erik. Han matade sonen med flaska och såg ut som om han gjort det hela livet.
“Du var alltid mänsklig. Även i morgonrock.”
“Tack. Du är okej du med. Även med grötfläck på tröjan.”
Skratt. Lätt. Äkta. Som inte fanns i lägenheten med tre borschar.
Livet ordnade sig. Morgon – amning, sömn, promenad. Lunch – dusch, kaffe, trettio minuter för sig själv om hon hade tur. Erik tog ledigt – en räddning.
“Pappa, titta! Jag kan byta blöja, vaggHan stod där, stolt med barnet i famnen, och viskade: “Jag lärde mig allt för dig, lilla vän.”
Mor, svärmor och barnbarnet stod i dörren, och för första gången i månader luktade det inte borsch – utan kaffe, nybakat bröd och en familj som äntligen hittat sin plats.
