Hej där, lurvsvans! Vems katt är du egentligen? Matilda stannade till och stirrade förbryllat på den stora röda katten som parkerat sig utanför hennes dörr.
Katten sa förstås ingenting. Han blinkade knappt. Den enda rörelsen var det tufsiga, trasiga örat som ryckte till, som om han ville säga: “Ja, jag hör dig, men du får klara dig utan svar.”
Jaja, var sån då! Matilda blev lite snopen och började gräva efter nycklarna i väskan.
Katten backade lydigt undan en aning, som om han visste att Matilda skulle in, men inte en tanke på att gå därifrån. Istället betraktade han henne noga, ungefär som om han försökte avgöra om hon hade något gott i påsen.
Till slut hittade Matilda nycklarna och började bråka med det gamla låset, samtidigt som hon sneglade på sin oväntade gäst.
De hade inte bott länge i lägenheten hon och Markus. En liten tvåa i Malmö. Kanske knappast ett slott, men ändå deras eget krypin. Folk kunde muttra om större drömmar, kanske om att lämna betongbunkern till något lyxigt i Limhamn, men Matilda och Markus hade, hands down, skrattat åt sådana råd. För sex månader sen delade de rum hos Markus morfar i en gammal rivningskåk och var lyckliga bara de fick stänga dörren om sig.
Matilda, bråka nu inte med grannarna! svärmor Anki hade putsat fönster inför bröllopet och smågnällt lite Folk här är ändå hyfsade. Även om de, eh, gillar sin kvällsöl.
Tja, vad är så bra med dem om de ändå super? Matilda skrattade och snodde undan lockarna från ansiktet.
Markus älskade hennes vilda, oförutsägbara hår men det var hopplöst vid städning. Hur hon än satte upp det fanns det alltid några lockar kvar som fick henne att likna ett upprört maskrosfrö.
Det är svårt att förklara, Anki skakade på huvudet. Mycket har hänt dem som ingen kunnat styra över. Livet kör sällan efter facit.
Det kunde Matilda absolut förstå. Själv var hon uppvuxen i fosterhem och blev utkastad på trappen samma dag hon fyllde arton så hon visste allt om att folk tyckte synd om sig själva men glömde lätt dem som var beroende av dem.
Hennes mamma stack när Matilda knappt hunnit fylla tre. Lämnade henne på Stockholms central, med en lapp i jackfickan och en öronlös nalle Nils. Matilda satt lydigt på bänken, tyst gråtande, klamrade sig fast vid sin Nils och höll sig från att gå på toa man visste ju hur arga vuxna kan bli om man inte sitter stilla.
Men mamma kom aldrig tillbaka. Istället dök en polis upp med lika mycket pondus som sin uniform. Han frågade saker Matilda vägrade svara på. Hon orkade inte ens gråta längre. Det enda som bröt isen var när han klappade Nils-Mjuk på huvudet och frågade:
Vad heter den här öronvanten då?
Matilda viskade, Nils
Polisen klappade henne över huvudet. Sedan ja, sedan släppte allting och Matilda grät så hon skrämde slag på stationspersonalen. Folk kom och gick, men ingen hade lagt märke till lilltjejen som suttit ensam i timmar.
Varför hennes mamma lämnade henne blev tydligt långt senare. En dag, utanför gymnasiet, dök en förvirrad kvinna upp och förkunnade: Äntligen, lilla stumpan, mamma har hittat dig! Kom i min famn! gråtandes och med armar som ett vindspel.
Då bodde Matilda hos fosterfamilj nummer tre. Där fanns redan sex barn, ingen gick hungrig eller utan vinterjacka. De höll på sitt ansvar, men orden kärlek och värme var liksom överflödiga, särskilt när man ändå förväntades flytta ut på sin artonårsdag. Så Matilda slängde sig absolut inte i armarna på kvinnan, fast det sved oväntat mycket.
Men Natali, en av systrarna i samma klass, reagerade snabbt. Hörru, Matilda, vem är det där? Hon klev skyddande emellan.
Ingen Matilda kände hur världen började snurra av stress.
Ursäkta, men du har nog tagit fel på person! Det här är min syster. Natali grep hennes hand och drog iväg. Vi berättar för våran mamma. Hej då!
Sen gick de hem så, hand i hand, och mötte fosterförälderns undrande min med ett synkroniserat Vad?.
Från den dagen hade Matilda en syster. Eller, i brist på blodsband en riktig själsfrände. Natali vars pappa försvann med flaskan, längtade också innerligt efter en egen familj. Kanske behövde båda någon att vara nära, även om det var lånat blod.
Matilda mötte faktiskt sin biologiska mamma veckan därpå. Men i ärlighetens namn hände inget magiskt under samtalet. Mamman försökte förklara, men det var bara en röra av självömkan och dåliga ursäkter. Du var så liten, du minns ju inget! Men Matilda hade stunder i minnet: trång våning, stressad folkmassa, övergivenheten.
Ska du inte ändå prata med henne? Natali hade propsat. Du har inget att förlora. Fråga varför, så kanske du slutar klandra dig själv.
Hur vet du att jag gör det?
Pff, alla vi övergivna tänker att vi själva måste vara fel Jag med. Fast man säger det aldrig högt.
Sen blev det som det blev. Matilda ställde sina frågor, mamman snurrade ihop sina svar. Och Matilda gick därifrån fri att bestämma själv.
Vad livet gjorde av det? Tja, hon och Natali drev varandra mot bättre självironi. Man får släppa taget och ha kul! sa Natali när hon blivit mamma själv. Så länge våra egna ungar mår bra, ska ingen vilja följa våra liv som såpoperor.
Och det där började faktiskt landa hos Matilda. Så vadå, ett rum i en gammal hyrestvåa? Centralt läge och nära jobbet. De trevligaste grannarna drack visserligen ibland för mycket, men det störde ingen, och någon gång måste man ändå lära sig solidaritet.
Det tog lång tid för Matilda att acceptera det. Att faktiskt ta emot medkänsla. Svärmor Anki och morfar Egon hjälpte henne på traven.
Anki var övermåttan energisk och hade omfamnat Matilda som en extra dotter. Och ja, Natali hade varnat: Vänta dig inget du är ingen lottovinst för svärmor. Säg inget om kön till hyreslägenhet. Först när du fått det, kan du skryta.
Matilda hade förstått detta, men Anki kändes ändå för mycket. Allt var lite extra: ljudnivån, klädstilen, engagemanget i alla bekantas väl och ve. När Anki först bad om hjälp med att hitta vårjacka för någon i min kaliber, följde en shoppingrunda där det mestadels var Matilda själv som fick nytt i påsen. Titta, vilken gullig väska! Perfekt färg till din hy! försökte Anki, och Matilda gav upp motståndet.
Med tiden, och efter många koppar kaffe och konfetti av småprat, började taggarna mjukna.
Morfar Egon, visdomens källa själv, putsade papper inför försäljningen av sitt gamla rum åt dem. Matilda berättade om pengarna sparade till en egen lägenhet (förstås, ett par tusenlappar, men ändå!). Du är förståndig, Matilda, skrattade Egon.
Sen, över en kopp te: Men Matilda, varför vill du inte bli ompysslad ibland? Varför ogillar du att någon bryr sig?
Det känns fel bara Ömkan är ju synd, eller?
Inte alls! Om du lyssnar på hjärtat, ger du det till någon du tycker om. Familjen, vännerna, dina djur… Men du ska förstås inte dalta med latmaskar och skurkar!
Där och då mindes Matilda Egons ord, när katten låg kvar som en röd fluffklump på dörrmattan. När hon sträckte ut handen drog han sig inte undan men när hon väl öppnade dörren för honom stack han ändå iväg strax tillbaka med en yttepyttig kattunge i munnen.
Men serru på tusan Matilda tog emot den pipande lilla kopian, medan katten försvann igen.
Tvåan i syskonskaran var ännu vildare och Matilda skrattade när pappa katt ideligen tappade taget om den rusiga ungen.
Vilket pappahjärta, du, Matilda lyfte in hela gänget och öppnade dörren på vid gavel. Kom in då! Och skulle du ha fler i trappan, så ta med dem också!
Katten gick slutligen över tröskeln, nervös men beslutsam. Han tog genast itu med att lära ungarna att använda kattlådan, med en pedagogik som kunde få vem som helst att känna sig usel som förälder.
Titta en sann supermamma! Matilda fnittrade och smög till köket dags att lägga undan falukorven och leta mjölk åt familjen.
På kvällen, under familjeråd med Anki, la Matilda fram saken:
Om du inte går i taket, så tänker jag inte skicka ut dem på gatan. Kattungarna är små och röriga, och nån (pekar på rödingen) tar hand om dem som världsmästare. Men märkligt är det allt
Anki klappade försiktigt en kattunge i knäet. Matilda, det är din och Markus lägenhet. Är ni nöjda är jag nöjd. Och nu, berätta vad har du matat dem med?
Mjölk. Bara mjölk. Tur att de kan dricka själva.
När de vuxit till sig kan jag ta en, sa Anki. Men låt Markus och dig bestämma resten.
Jag tror jag behåller katten, svarade Matilda. Jag kan lära mig ett och annat av den.
Som vad då? frågade Anki förundrat.
Markus log och nickade mot Matilda, och gav henne fria händer att berätta den nyhet de hållit på i väntan på Ankis födelsedag.
Hur man blir en bra mamma… Nu får jag två lärare. Du och vår nya lurviga barnvakt.
Och när Anki drog henne intill sig, brast Matilda i gråt. Fast den här gången var det av något helt nytt eller åtminstone väldigt svenskt: man vågar ju inte alltid visa det, men ibland får man faktiskt låta folk hålla om en.
