9 mars
Idag kom jag hem med en tung känsla i magen. Jag hade varit och hälsat på min dotter, Lisen. När jag klev in möttes jag av ett riktigt kaos det låg leksaker och kläder överallt, och mitt i röran satt Lisen på golvet och grät. Jag blev helt tagen på sängen. Hon och Henrik har alltid verkat så lyckliga, de har två fina barn tillsammans, köpte sin lägenhet med lån från banken, och verkade ha ordning på tillvaron. Jag förstod ingenting.
Mamma, det var som vanligt i morse, snyftade Lisen. Men på eftermiddagen ringde någon till Henrik. Jag svarade, och då hörde jag en kvinnas röst:
Älskling, hur länge ska jag behöva vänta? frågade hon. Jag undrade såklart vem det var, men kvinnan lade på snabbt och svarade inte när jag försökte ringa tillbaka. Då konfronterade jag Henrik. Han sa att det bara hade varit ett misstag.
Kan du inte förstå att jag är dig trogen?! utbrast han, men jag kunde inte tro honom. Han packade sina saker och gick.
Jag försökte trösta Lisen. Kanske var det verkligen bara ett misstag, tänkte jag.
Nästa dag ringde Lisen upp mig och berättade att Henrik skickat in en ansökan om skilsmässa. Han lovade dock att fortsätta betala av lånet på lägenheten. Men vem kan veta om han faktiskt kommer att göra det? Om inte Henrik betalar, klarar inte Lisen det själv, och de kan förlora sitt hem. Henrik har sagt att han vill att barnen ska få behålla lägenheten, men Lisen har hört från en bekant att Henriks nya kvinna kräver att pengarna ska delas, eftersom hon också behöver någonstans att bo och påstås dessutom vara gravid. Om det nu är sant.
När de gick isär lovade Henrik att ta ansvar för allt. Han hör fortfarande av sig till barnen. Lisen har inga invändningar mot att han träffar dem. Men kvinnan tycker inte om det, har jag förstått. Vem vet, kanske får Henrik kallare fötter och slutar betala på lånet.
Ibland har jag märkt hur sliten Henrik ser ut, särskilt när han är med den nya kvinnan. Han verkar trött och trött på hennes graviditet också…
Den här dagen har fått mig att fundera över hur snabbt livet kan svänga, även när allt verkar ordnat och tryggt. Jag har ännu en gång lärt mig att man aldrig kan veta hur framtiden ser ut, och att man måste ta hand om sina nära även när allting känns hopplöst.
