“Mamma, är du klok? Du är över fyrtiofem och vill skaffa ett barn? Det är ju rena vansinnet!”
Efter min sextonde födelsedag förändrades vårt liv radikalt: mina föräldrar bestämde sig för att skiljas. Utåt sett verkade deras förhållande stabilt, men under ytan måste det funnits problem jag inte kände till. Skilsmässan gick tyst utan högljudda gräl eller bråk om ägodelar. Pappa lämnade vår tvåa till mamma och mig och flyttade själv till en etta som han ärvt av mormor.
Mamma, angelägen om att börja om på nytt, sålde snabbt lägenheten och vi flyttade till en annan stad. Hon ville inte ens av en slump träffa pappa, utan ville lämna det förflutna bakom sig. Med optimism tog hon itu med det nya livet: hon hittade ett bra jobb med god lön, hyrde en mysig lägenhet, och vi började vänja oss vid den nya omgivningen.
Efter några månader märkte jag hur mamma förändrades. Hon hade alltid varit en vacker kvinna, men nu tog hon extra hand om sig: frekventa besök på salonger, ny garderob och glittrande ögon. Hennes sätt röjde att hon var förälskad.
När jag såg dessa förändringar, frågade jag henne en dag rakt på sak:
“Mamma, är du kär?”
Hon rodnade men förnekade det inte:
“Ja, det stämmer. Han heter Erik Lindström, något äldre än jag. Det är allvar mellan oss. Vad tycker du om det?”
Jag ryckte på axlarna:
“Om du är lycklig, så är jag glad för din skull.”
Mamma kramade mig, hennes ögon lyste av glädje:
“Tack för din förståelse. Jag vill att ni ska träffas.”
Snart blev vi presenterade. Erik Lindström gjorde ett gott intryck på mig: väluppfostrad, omtänksam och respekterfull mot mamma. De såg verkligen lyckliga ut. Efter det började mamma tillbringa mer tid hos honom, och till slut flyttade hon in helt.
Jag höll på att förbereda mig för universitetet och njöt av den nya friheten i vår tvåa. Men en dag kom en konversation som förändrade allt.
En kväll kom mamma hem med ett mystiskt leende:
“Jag har nyheter…”
Jag gissade: “Har Erik friat?”
Hon nickade:
“Ja, men det är inte allt. Vi väntar barn.”
Jag var chockad:
“Mamma, du är över fyrtiofem! Det är riskabelt. Är du säker på det här?”
Mammas ansikte mulnade:
“Vi har tänkt igenom allt och tagit det här beslutet tillsammans. Jag förstår din oro, men det är vårt liv.”
I ett svall av känslor utbrast jag:
“Och om något går fel? Måste jag då ta ansvar för barnet och bo med din Erik?”
Mamma bleknade och hennes röst blev kall:
“Jag förväntade mig inte det här av dig. Om du inte stödjer mig, är det bäst att du flyttar till pappa. Jag säljer lägenheten och skickar dig hälften av pengarna.”
Nästa dag försökte jag prata med henne, men hon var orubblig:
“Det är inget att diskutera.”
En vecka senare återvände jag till min hemstad och flyttade in hos pappa. Han tog emot mig lugnt och delade mina farhågor om mammas beslut, men underströk att det var hennes val.
Mamma höll sitt ord: inom en månad fick jag min del av försäljningen. I brevet stod bara en mening: “Jag trodde aldrig du skulle önska mig illa.”
Sedan dess har två år gått. Mamma har blockerat mitt nummer, och alla försök att kontakta henne har varit förgäves. Jag vet inte hur hennes graviditet gick eller om barnet föddes. Pappa visar inget intresse för situationen. Jag känner att den här avstånden inte är rätt, men jag vet inte hur jag ska återuppta kontakten. Jag är rädd att åka dit oinbjuden och bli avvisad igen.
