**”Du är ett monster, mamma! Sådana som du borde inte få ha barn!”**
Vera hade precis börjat sitt första år på universitetet i Stockholm när hon träffade Patrik på en klubb. Han var stilig, från en välbärgad familj i Östermalm, och hans föräldrar var utomlands på en lång affärsresa. Hon blev helt besatt och flyttade snart in hos honom.
De levde stort, finansierat av hans föräldrars pengar. Klubbar, fester, inga bekymmer. Först tyckte Vera om det, men snart var hon full av skulder och missade tentor. Hon klarade knappt vinterns examinationer och var nära att bli utsparkad.
Hon lovade att ta sig samman och lyckades till slut klara omtentorna. Men när hon försökte få Patrik att skärpa sig, bara skrattade han.
“Kom igen, Vera. Vi lever bara en gång. När annars ska vi ha kul om inte nu?”
Skamset ljög hon för sin mamma om att de var gifta och att bröllopet skulle ske när Patriks föräldrar kom hem.
En dag på föreläsningen vaknade Vera av illamående och yrsel. Hon insåg med fasa att hon var gravid. Testet bekräftade det.
Patrik ville att hon skulle göra abort. De grälade så våldsamt att han lämnade lägenheten och var borta i två dagar. När han äntligen kom tillbaka var han full och hängde på en blondin. Utmattad av oro och sorg skrek Vera åt honom.
“Hon stannar. Vill du inte ha det här, dra då själv!” vrålade han och slog henne över kinden.
Hon flydde till studentboendet, där vakten tog pity på henne och släppte in henne. Nästa dag bad Patrik om förlåtelse, lovade att aldrig slå igen, och hon trodde honom – för barnets skull.
Hon klarade sig knappt genom första året men vågade inte åka hem. Snart kom Patriks föräldrar tillbaka. När hans far fick reda på att Vera var från en småstad och knappt klarade studierna, erbjöd han henne pengar för att lämna Patrik.
“Han är ingen far. Han vill bara festa. Ta pengarna och åk hem.”
Förödmjukad tackade hon nej. Patrik sa inget. Senare ångrade hon det.
Hennes mamma stod i dörren när hon kom hem med magen fram.
“Varför är du ensam? Så du gifte dig inte? Han använde dig och kastade bort dig? Fick du åtminstone pengar?”
“Mamma, hur kan du? Jag behöver inte hans pengar.”
“Varför kom du hit då? Vi har knappt plats för oss själva. Jag trodde du hade lyckats, gift dig med en rik stockholmare. Men du kommer tillbaka gravid!”
“Varför säger du ‘vi fyra’?” frågade Vera förvirrat.
“För medan du var borta hittade jag en man. Jag är inte för gammal för kärlek. Han är yngre än jag. Jag vill inte ha honom stirrande på dig.”
“Var ska jag ta vägen, mamma? Jag ska föda snart…”
“Åk tillbaka till din man. Han gjorde dig med barn, han får ta ansvar.”
Hennes mammas ögon var kalla. Ingen medkänsla. Vera tog väskan och gick. På en bänk utanför grät hon. Vart skulle hon ta vägen?
“Din mamma är ett monster,” sa en röst.
Det var Sofia, en gammal skolvän. Hon erbjöd Vera att bo hos henne medan hennes föräldrar var på sommarstuga.
Efter några dagar berättade Sofia om en gammal kvinna på sjukhuset som behövde någon att bo hos henne.
“Hon kan inte gå efter en stroke, men hon är snäll. Hennes dotter vill inte ta hand om henne. Du kan få bo där.”
Rädd men desperat gick Vera med. Kvinnans dotter var kall.
“Du får inget för det. Ingen lön. Men du kan bo här.”
Vera blev kvar. Hon skötte den gamla kvinnan, Anna, och födde sedan sin dotter, Elin.
Åren gick. Anna blev sämre och dog till slut. Då kom dottern och krävde att Vera skulle lämna lägenheten. Men i ett testamente stod det att Vera fick behålla den. Dottern skrek och hotade med rättegång, men grannarna stödde Vera.
När Vera äntligen kunde andas, kom hennes mamma tillbaka – sjuk, sa hon. Men Vera upptäckte att hon ljög. Hon behövde pengar till en älskare.
“Du är ett monster, mamma! Sådana som du borde inte ha barn!” skrek Vera och kastade ut henne.
Men när mamm**”Men när väl tiden kom då hennes mamma verkligen behövde henne, stod Vera där, fast besluten att bryta den onda cirkeln och visa den kärlek hon själv aldrig fått.”**
