Mamma, där är den där luffaren igen! dottern himlade med ögonen och gjorde en grimas.
Han är ingen luffare! Han har ju ett rum. Bara en stackars människa.
Med de orden skyndade mamman ut i trappan och log vänligt medan hon bad gästen stiga in. Han avböjde och frågade blygt om hon kunde låna honom lite pengar. Hon hämtade den begärda summan och några smörgåsar i en plastpåse.
Här! Ta med dig lite mat.
Han log med ett gap där framtänderna saknades och lovade att betala tillbaka inom en vecka, innan han gick ut på gatan där andra lika ovårdade och slitna figurer väntade.
Varför tar du emot den där… luffaren? frågade dottern och betonade ordet demonstrativt. Du ger honom alltid pengar som han aldrig lämnar tillbaka.
Vem säger att han inte gör det? Ibland gör han det.
Åh, kom igen! En eller två gånger, kanske. Förresten, varför har han ett så konstigt smeknamn “Håll i!”?
Det är hans favorituttryck. Han säger det till alla, peppar dem när livet går snett. Fast själv lyckades han inte hålla i sig. Han är ju inte gammal. Alkohol förstör, och sen var det den där olyckliga kärleken. Obesvarad. Han älskar mig, men jag älskar inte honom.
Äääälskar?! Dig?! Har ni… var det något mellan er? dottern spärrade upp ögonen och reste sig nästan från stolen.
Mamman tvekade en stund om hon skulle berätta, men bestämde sig till slut.
Vi känner varandra sedan länge. En gång, när jag var ung, bråkade jag med min pojkvän och blev strandad, utan pengar, mitt i natten på andra sidan stan. Mobiler fanns inte då, och jag hade ingen att ringa. Jag bodde ensam. Så jag gick hemåt. Vad annars? Bilar stannade, men antingen ville de inte ta med mig, eller så erbjöd de att jag kunde betala… på annat sätt. Taxiförare, vad kan man förvänta sig? Och just då körde Sven förbi. Han jobbade också som taxichaufför då:
Tjejen! Vet du var Palma de Mallorca ligger?
Jag fattade inte att han skojade och började förklara att jag inte visste. Han bara skrattade:
Hoppa in, sötnos, så letar vi tillsammans!
Senare fick jag reda på att det var en kurort i Spanien. Vi drömde om att åka dit, där himlen är turkos, havet blått och bergen smaragdgröna. Men i oturen presenterade han mig för sin kompis. Jag såg honom och var förlorad! Åh, så kär jag var! Dum som jag var.
Snart gifte vi oss, och Sven blev naturligtvis vittne och familjevän. Min första man visade sig vara en kvinnotjusare. Jag led tills jag insåg att han var skräp. Ett år senare blev jag gravid. Preventivmedel marknadsfördes inte, och i Sverige på den tiden fanns det ju ingen sex bara aborter. Min “älskade” övertalade mig till det vidriga. Var fick han ifrån sådan vältalighet?
Jag gick med på det, men det var ett misstag. Jag kommer aldrig glömma det. Aborterna gjordes på sjukhuset vid Linnégatan. En löpande band-produktion. De skrapade inte bara livmodern ren, utan även hjärnan all romantik mellan män och kvinnor försvann. De gav en en gasmask, men vad hjälpte det? Outhärdlig smärta! Jag släpade mig till salen, där andra bedragna, olyckliga kvinnor satt. Vi satt där, nedslagna. Då kände jag hatet bubbla inom mig mot alla män.
Och en visa snurrade i huvudet: “Ljuva bär plockade vi tillsammans, sura bär fick jag själv.” Tänk, vilka svin! Inga problem eller bekymmer! Men då kom en sköterska in med tro det eller ej en hink tulpaner och en tårta! En enorm tårta, minst två kilo, “Jordgubb med vispgrädde”. Sådana bakades bara på beställning vid Sturehof. Jag satt där, omgiven av blommor, åt tårta och grät igen, men nu av lycka. Han älskar mig! Han tänker på mig! Min älskling!
På locket stod bara två ord tryckta: “Håll i, Ninni!” Alla avundades mig. När jag kom hem strålade jag, fast jag mådde dåligt, allt gjorde ont! Jag tittade min man i ögonen och förstod det var inte han, utan Sven som brydde sig. Så jag skilde mig. Men med Sven blev det inget. Han är snäll, god, hederlig, men jag kände inget. Tomhet. När han fattade att jag inte älskade honom och aldrig skulle kunna, försvann han. Jag hörde senare att han åkt norrut för att jobba. Sedan träffade jag din pappa. Ödet gav mig en ny chans. Jag har tur, liksom.
Sven kom tillbaka på 90-talet. Ett hemskt tid. Kaos på gatorna. Gäng härjade. Och då kom min syster på besök från Göteborg. En vacker tjej. Och gänget tog henne på gården. Försökte dra in henne i en bil. Det hände lätt då. De våldtog tjejer och dumpade dem utanför stan, eller mördade dem. Ingen ingrep. Alla var rädda. Men Sven satt på gården med några killar och drack billig sprit. Han höll på att supa ihjäl sig. Men han var den enda som ingrep.
En av gängmedlemmarna, en stor kille, slog honom en gång. Sven föll, men reste sig och krossade bilrutan med en sten. De släppte systern och började slå honom istället. Herregud, vad de misshandlade honom! Djur! Jag besökte honom på sjukhuset. Han vaknade först efter fyra dagar. Han viskade något. Jag böjde mig ner, och han sjöng en låt av Cornelis Vreeswijk:
“Doktorn skar och sydde, sa bara ‘Håll i nu, gubben lilla!’
Och jag höll i, ja, jag höll i!”
Men gänget gav sig inte. De tvingade honom att sälja sin lägenhet. Sven hade en fin trea i city. Han bytte den snabbt mot ett rum med pengar på köpet. Pengarna gav han till dem. De ville ta rummet också, men hamnade i fängelse. Myndigheterna började få ordning på landet. Men Sven klarade inte livet längre. Läkaren sa på sjukhuset att de slagit sönder honom inuti, och som man var han färdig. Efter det gav han helt upp.
Mamman tystnade. Dottern satt också tyst, chockad. Vad kunde man säga?
**Ett år gick. En dag ringde det på dörren. En jurist från en notarbyrå stod där med arv efter en avliden. Han hade med sig flygbiljetter i mammans namn med öppet datum och en betald resa till Palma de Mallorca, plus pengar från försäljningen av Svens rum. Det fanns också en liten lapp med bara två ord: “Håll i, Ninni!”**
