Trots att vi redan sparar in på precis allt, uttryckte min man nyligen att han vill börja spara till en egen lägenhet åt vårt barn. Igår, efter att lönen kommit, sa han bestämt: Nu börjar jag lägga undan pengar för att köpa en bostad till vår son. Det här gjorde mig riktigt missnöjd och jag ska förklara varför.
För drygt tio år sedan flyttade min man från norra Norrland till Stockholm för att arbeta ihop pengar. Han jobbar som snickare, ett tungt och slitsamt yrke. Innan vi blev tillsammans sände han nästan hela sin lön till sin mamma i Östersund han behöll bara lite fickpengar själv. Hans kollegor tjatade ofta på honom att spara för att kunna köpa en egen bostad i stan, men han valde ändå att skicka allt hem till sin mamma. Hon hade även två andra söner, men de var inte lika generösa som honom ingen matchade hans uppoffring.
Efter att vi gifte oss flyttade vi in hos min mamma och mormor, i deras gamla lägenhet i Farsta där det knappt gjorts en renovering på decennier.
Min man var till en början omtänksam och varm, även om han var ganska kall mot min mamma och mormor. Jag trodde alltid det bara var en fas att han skulle tina upp snart. Men efter bara ett år blev det tvärtom. Han började dricka allt oftare, blev elak mot mig och mamma, gnällde över att vi aldrig hade något snyggt hemma och klagade högljutt på att vi levde i ett evighetsprojekt. Egentligen borde jag ha lämnat då, men min man började prata om att han ville att vi skulle få barn tillsammans. Min kärlek och naivitet fick mig att tro att allting skulle bli bättre när vi fick ett barn. Så jag blev gravid.
Men det blev bara värre. Pengarna räckte aldrig till. Min föräldrapenning gick knappt till blöjorna. Vi slog ihop våra inkomster, men det fanns inget gemensamt alla fick lägga sina sista slantar på hushållet.
Mamma betalade hyran och elen med sin låga lön. Hon köpte även mina dyra mediciner eftersom jag är kroniskt sjuk. Det lilla som blev över la hon på mat och basic saker till hemmet. Mormor la undan sin lilla pension för sin begravning, men hela det sparkapitalet gick till vårt bröllop.
Min man hoppades att hans syskon i Norrland skulle bidra ekonomiskt till festen men ingen bidrog med en krona. Istället använde vi mormors sparpengar och min mans lön till en storslagen fest, trots att vi egentligen borde haft ett litet och enkelt firande men min man ville ha riktig bröllopsfest.
Under våra sju år som gifta har han utan tvekan fortsatt hjälpa sin mamma ekonomiskt. Hennes hus är numera helrenoverat och fullproppat med nya vitvaror allt inhandlat för min mans pengar. När vi själva haft det tufft har jag flera gånger hittat hans undangömda kuvert med sedlar pengar han tänkt skicka till sin mamma. Det ledde ofta till gräl, och han lovade varje gång att inte gömma undan mer pengar.
När hans mamma gick bort valde han och hans storebror att helt avstå från sitt arv till förmån för lillebrodern. Jag tyckte det var självuppoffrande och dumdristigt han hade redan investerat så mycket i hennes hem, inget i vårt, och lämnade nu allt genom att avstå arvet. Han ville inte ens diskutera någon kompromiss.
Efter att barnet fötts förändrades min man ytterligare. Han blev kall och bitter, undvek att handla både mat och nödvändiga saker till mig och vårt barn. Smågräl med min mamma blev en daglig företeelse. Han började dricka mer och mer. Enda anledningen till att jag inte lämnar är att vår son är liten, jag är sjuk och inte vet om jag kommer kunna jobba vidare jag har dessutom hört rykten om uppsägningar på jobbet efter min föräldraledighet.
Min man använder min utsatta situation. Ofta säger han: Det är bara jag som drar in pengar, ni andra lever på mig mamma och mormor inkluderat! Han vet dock exakt hur det ser ut: alla bidrar med det lilla vi har, tillsammans. Det är inget han ens borde behöva påpeka.
Flera gånger har vi pratat om drömmen om att hitta en egen bostad till vår son det är något även jag alltid velat. Men hittills har det bara varit en dröm, pengarna har aldrig räckt till mer än det absolut nödvändiga. Igår insisterade han dock på att spara en tredjedel av sin lön varje månad vilket betyder att vi andra kommer behöva leva på existensminimum under överskådlig framtid. Det här motsatte jag mig kraftigt, men min man sa att han skulle bestämma hur vi gör.
Och jag kan inte hjälpa att tvivla på hans motiv. Med tanke på hur vår relation utvecklats tror jag inte längre det handlar om att spara till vår son, utan för att han själv vill ha en utväg att en dag lämna oss, på vår bekostnad.
Jag lyfte min oro med honom. Han svarade att han själv är rädd att jag ska kasta ut honom från lägenheten att jag pratat om det när han har varit elak mot mig och min familj. Det har funnits i mina tankar, men jag vill faktiskt inte göra så så länge han slutar att vara elak mot min mamma och mormor, skulle jag aldrig kasta ut honom.
Men han verkar inte vilja göra någon förändring. Vår vardag är nu ett ständigt kretsande kring katastrofer, och jag ser ingen väg ut just nu. Kanske är den viktigaste insikten jag har fått, att ingen ska behöva leva i osäkerhet och rädsla i sitt eget hem att vi måste våga säga ifrån och sätta våra egna och våra barns behov främst, innan kompromisserna har slitit sönder både själ och hopp.
