För nästan två år sedan sa min man något som för evigt ekar i mitt inre, som en konstig visa i drömmen. Han sade: “Ditt liv är så förutsägbart att jag har blivit uttråkad av dig.” Medan Henrik ansåg att vårt liv var en blek vardag, var jag lycklig just där. Varje morgon vaknade jag otäckt tidigt, åt en stadig frukost, utförde mina stretchingrörelser och klädde mig för jobbet. Innan Henrik hunnit ut genom dörren såg jag till att han var redo för dagen, sen packade jag undan frallor och kaffe i matlådor till oss båda. Kvällarna var en repetitiv dans: jag gick förbi ICA på väg hem, lagade middag, städade, tvättade, och innan läggdags en film och sen sova.
Jag var säker på att det var så livet skulle levas. Allt flöt på: Henrik var välmående och mätt, lägenheten var fridfullt ordnad och trivsam. Vad mer skulle man önska? Varje lördag putsade jag varje vrå, bakade kanelbullar, lagade mat i timmar. På kvällarna bjöd vi hem vänner eller drömvandrade genom Stockholms gator, som om vi flöt fram i ett tyst tåg. På söndagar färdades vi mellan mina och Henriks föräldrar, för att hjälpa till, prata om sådant som var och minnas gamla sommartider. Halva dagen åt min mor, halva åt hans.
Sedan, på kvällen, vilade vi hemma under tunga filtar och doften av vaniljljus. Vi bråkade aldrig, vi höjde aldrig rösterna. Vår lägenhet var stilla och harmonisk. Men. En dag sade Henrik som en konstig, iskall vind att han var uttråkad av mig. Han förklarade i timmar att han inte längre var lycklig. Han pekade på sina vänner, som han påstod festade och levde som om tiden rann baklänges, medan vi bara gick omkring utan ens ett litet gräl. Just den kvällen gick han bara ut, och jag svävade kvar mellan dröm och verklighet.
Mitt hjärta vilade tryggt i det liv vi hade, men för Henriks skull var jag redo att förändras, flyta fram i en ny riktning. Först kastade jag ut alla mina gamla kläder, sålde dem på Blocket, och med de sparade kronor som skulle gått till vårt sommarställe, köpte jag färgstarka kläder. Håret klippte jag kort och färgade rött som lingon du länge drömt om. Jag ville inte längre vara osynlig eller förutsägbar. Jag bytte jobb också lämnade kontoret för att istället organisera fester, lära känna roliga människor och samla på mig galna minnen.
Efter en vecka dök Henrik upp hemma igen. Han såg mig och såg ut som om han vaknat i någon annans dröm. Jag svor för honom att vi från den dagen skulle leva som ingen annan. Så vi levde aldrig hemma. Varje kväll gled vi genom Stockholms barer och klubbar, satt på restauranger, cyklade längs Mälarens strand, tog tåget till Uppsala över helgen eller paddlade på någon spegelblank sjö mellan tallarna. Alla vänner vi hade blev ännu fler, och nätterna blev längre.
Men månaderna gled förbi på sömnens och vakenhetens gränslinje, och snart började Henrik tala om att han saknade lugnet. Han tänkte på hembakade bullar och hemlagad mat. Jag hade inte ens tid att röra vid spisen längre. Jag hade blivit så annorlunda att till och med hans längtan efter mitt sällskap sjönk undan.
Ytterligare en vecka gick, och Henrik sa att han inte längre orkade med detta stormande, rusande liv. Han längtade efter våra gamla rutiner kvällsro, doft av ren tvätt, middagar kring köksbordet. Han ville hem igen, till föräldrahelger och sådant där bekant färsk mat, inte ens take away-pastas makaroner.
Men jag, jag såg att allt förändrats i mig. Jag var inte längre den där drömtunga, ansvarsfulla kvinnan som väntade med varm soppa. Nu älskade jag det snabba, ljusa livet. Och även om jag gillade förut, kunde jag inte återvända dit. Så när Henrik sa att han ville gå tillbaka till förut, då exploderade huset av osynliga röster och spräckta koppar. Grannar kom och polisen knackade som om vi var aktörer på Dramaten. Henrik tog sitt pick och pack och gick till sin mamma i Solna. Kanske tror han att allt ska bli som förut, att jag står där och bakar på nytt.
Men vi är inga filmfigurer vi kan inte bara trolla tillbaka tiden. Så när Henrik kommer hem igen, hittar han bara skilsmässopapper på köksbordet och en lapp där det står: Jag är uttråkad, och jag kan inte leva såhär med dig längre. Allt detta, som en märklig dröm medan regnet slår mot fönsterkarmen i någon bortglömd svensk stad.
