Lyckosten! Jag gav en chans till ett hemlöst barn… Idag är han student!
För några år sedan, en höstkväll, var jag på väg hem. Det var kyligt ute, och jag hade dragit ihop mig i min jacka. Det var tomt på gatorna eftersom klockan var sen.
Två kvarter innan min gata dök en siluett upp ur skuggan av ett hus och ställde sig framför mig.
Det var en spinkig pojke, iförd endast en skjorta, som höll en kniv i handen och darrade – jag visste inte om det var av kyla eller rädsla. Han bad om min plånbok, och jag gav honom den. Sedan tog jag av mig min jacka och räckte den till honom också.
Han blev ställd och frågade varför jag gjorde så. Jag svarade att om han gjort något sådant här, hade han nog inget val.
Pojken började gråta och då såg jag att han, trots sin längd för åldern, inte kunde vara mer än 15 år. Jag bjöd in honom hem till mig för en kopp te.
Han tittade misstänksamt på mig, men följde ändå med.
Vid den tiden bodde jag ensam. Min fru hade lämnat mig för en annan man som tjänade mycket mer.
Hon gav mig aldrig den son jag önskade. Pojken och jag gick in i mitt hem och han började nyfiket studera mitt vardagsrum.
Så lyckliga vi är!
Han sa att han aldrig sett så många böcker. Han frågade om jag läst alla och trodde knappt på mig när jag svarade “ja”.
Jag sa att han kunde välja en bok att läsa om han ville. Han svarade att han aldrig läst en bok i hela sitt liv. Sedan berättade han för mig att han var hemlös.
Han hade vuxit upp på gatan och gått i skolan bara till årskurs 4. När hans mamma dött, försökte de placera honom i ett hem, men han rymde. Sedan dess hade han klarat sig själv. När jag frågade om hans pappa blev han tyst.
Den kvällen bjöd jag in honom att sova över hos mig.
Jag kände mig så ledsen för detta hemlösa barn, att jag innan morgonen hade bestämt mig för att låta honom bo hos mig och föra honom tillbaka till skolan.
Jag var övertygad om att om jag gav honom en chans skulle jag rädda hans vilsna själ. Och jag hade rätt.
Idag är Erik student.
Han studerar och arbetar för att betala sina terminsavgifter själv. Han vill inte vara en börda för mig.
Jag vet att när han avslutar sin utbildning kommer han få ett bra jobb och en dag bilda familj.
Och jag kommer alltid att stödja honom.
Och även om jag inte är hans pappa på papper, kallar han mig “pappa”.
