Det gamla kommunalhusets lycka
Medan hon väntade på att maken skulle komma hem från jobbet satt Sofia vid köksbordet och drack timjante, tog små, långsamma klunkar utan att skynda sig. När hon hörde nyckeln i låset reste hon sig och stannade i dörröppningen. In kom maken, Ingvar, allvarlig och tyst.
“Hej”, sa hon först. “Du är sen igen. Jag har ätit för länge sedan, bara väntat på dig…”
“Hej”, svarade Ingvar. “Du behövde inte vänta. Jag är inte hungrig, och förresten stannar jag inte länge. Jag ska bara hämta mina saker och gå.” Han tog av sig inte skorna, gick in i rummet, öppnade garderoben och drog fram en resväska.
Sofia stod som förstenad. Hon förstod ingenting, såg bara hur han slängde ihop sina saker i väskan.
“Ingvar, förklara. Vad händer?”
“Förstår du inte? Jag lämnar dig”, sa han klart, utan att möta hennes blick.
“Vart?”
“Till en annan kvinna.”
“Jaså, säkert en ung tjej, fast du är ju ung själv, fyrtio år är ingen ålder”, sa Sofia lite elakt, när hon började fatta läget. “Jag ska inte gråta, han ska inte få se mina tårar”, tänkte hon, men högt sa hon bara: “Och hur länge har det här pågått?”
“Nästan ett år”, sa Ingvar lugnt, och när han såg hennes förvåning tillade han: “Det är ditt problem om du inte märkte något. Jag var bra på att dölja det.”
“Du lämnar mig för gott… eller?” frågade hon plötsligt.
“Sofia, fattar du inte? Lyssna nu noggrant. Jag lämnar dig för en annan. Vi ska snart få barn. Vi kunde inte skaffa barn, men Karin kommer att ge mig en son. Du har en månad på dig att flytta ur min lägenhet. Hur och vart du ska är ditt problem. Vi ska bo här med Karin och vår son tills hon får en egen lägenhet.”
Ingvar gick. Sofia blev ensam kvar. Väggarna kändes som om de tryckte på henne, lägenheten var tyst. Hon satte på tv:n, bara för att höra någons röst. De hade varit gifta i tolv år. Det tog nästan en vecka innan hon kom till sans, men hon klarade sig.
Efter sina föräldrar, som gått bort tidigt, hade hon ärvt ett hus på landet. Men att bo ensam där lockade inte.
“Jag klarar inte att bo där”, tänkte Sofia. “Långt från allting, inga bekvämligheter, inget jobb. Vid trettiofem år vill man inte leva på landet.” Så hon bestämde sig för att sälja huset. För pengarna skulle hon köra ett rum i en kommunal lägenhet eller ett korridorsrum livet fick visa vägen.
Hon sålde huset direkt när hon kom till byn. Grannen, Margareta, väntade på henne.
“Sofia, så bra att du kom! Vi tänkte precis åka till stan och leta reda på dig.”
“Vad har hänt?” frågade Sofia.
“Jo… mina släktingar vill köpa ditt hus. De kommer från Norrland och letar efter ett litet hus de kan riva och bygga nytt på tomten. De vill bo nära oss, min syster och hennes man…”
“Herregud, Margareta, vad perfekt! Jag kom hit just för det här. De kan få det direkt, bara vi kommer överens om priset. Här är mitt telefonnummer…”
Allt löste sig. Inom tio dagar hade hon pengarna i handen inte mycket, för huset var halvt förfallet. Hon köpte ett litet rum i en korridorslägenhet. Köket delades med grannarna, två rum var upptagna, och det tredje köpte hon. Därför kallade hon det för en kommunal lägenhet.
Grannarna verkade lugna och hyfsade människor. Sofia stötte sällan ihop med dem, arbetade från morgon till kväll, och på jobbet inledde hon en romans med en kollega, Henrik. Allt verkade gå bra, åtminstone tyckte Sofia det.
Strax innan Internationella kvinnodagen meddelade Henrik henne:
“Jag måste tänka över en del. Jag är inte säker på mina känslor. Vi borde ta en paus.”
“Visst, ta en paus… Eller gå och dra åt skogen!” fräste hon argt.
Hon kom hem den kvällen i dåligt humör. Hon var trettiosex år och hade ingen tid för pauser. Beslöt att äta sig genom stressen. Öppnade kylen där skulle finnas en bit skinka, men den var borta. Hon darrade av ilska.
“Vem har tagit min skinka?” röt hon i köket.
“Kära Sofia, jag slängde den för två dagar sedan… den var grön och stank. Jag tänkte att du inte skulle äta den ändå, varför riskera hälsan?” sa grannen, Elsa, lite skyggt.
“Man rör inte andras saker!” röt Sofia. “Det är inte du som bestämmer vad jag ska äta!”
Hon gick loss ordentligt, hällde ut all sin ilska på grannen. Först lämnad av sin man, tvingad att flytta till ett trist boende, sen den här kollegan som ville ha en paus och nu tog grannarna hennes mat!
“Elsa, bli inte ledsen”, sa grannen Nils, en sextioårig, gråhårig man med glasögon, alltid lugn, satt oftast i ett hörn av köket i en gammal fåtölj med tidningen eller en bok.
Elsa såg upprörd ut.
“Sofias ilska riktar sig inte mot dig. Någon annan har sårat henne. Ta det inte personligt”, sa Nils utan att lyfta blicken från tidningen.
“Vad vet du om det?” fräste Sofia. “Ingen har frågat dig!”
“Jag vet en del.”
“Om du är så smart, varför bor du här i den här sunkiga kommunalen?” Nu kunde ingen stoppa henne.
Elsa utbytte en menande blick med Nils och gick in till sig. Sofia smällde igen dörren och kastade sig på soffan.
“Köksfilosof! Vem tror han att han är, ger mig råd?” tänkte hon argt och hungrigt.
En timme gick. Sofia lugnade ner sig, tittade på sin laptop och kom ihåg att hon köpt skinkan för länge sedan den måste ha varit förstörd. Skammen vällde upp.
“Jag förolämpade Elsa utan anledning, och hon kunde vara min mamma. Mina nerver är helt slut, snart blir jag en skrikhora.” De måste tro så om henne nu. Hon måste be om ursäkt.
Hon hittade Elsa i köket.
“Förlåt mig, Elsa. Jag vet inte vad som tog åt mig. Så mycket har hänt… Och Nils har rätt.”
Elsa log, omfamnade henne:
“Det händer, kära Sofia. Jag förstod. Sätt dig, vi ska dricka te, med tårta och godis. Men du borde be Nils om förlåtelse. Han fick ta emot mest, och det oförtjänt. Han är faktiskt professor, undervisade på universitetet. Han hade en stor lägenhet i stan, ett bra jobb. Men…” Elsa tystnade ett ögonblick. “Allt förändrades när hans fru blev sjuk. Hjärncancer. Våra läkare vägrade operera, sa det var för sent. Han hitt
