När Malin tog med sig sin fästman till byn satte han direkt upp villkor
Erik såg bussen komma skumpande längs den dammiga grusvägen. Han släppte fotbollen och sprang allt vad benen bar mot hållplatsen. Skjortan hade åkt upp, det blonda håret fladdrade vilt i vinden.
“Mamma, mamma har kommit!” var det enda Erik kunde tänka medan han sprang. Men Malin klev av bussen tillsammans med en rundlagd man i ljusgrå kostym. Mannen spatserade bredvid henne och viftade med en portfölj, som om han var kommunfullmäktiges viktigaste chef.
Erik rusade fram till sin mamma och tog hennes hand, tindrade av glädje.
Hej på dig, grabben, sa Malin och pussade honom på huvudet.
Tjena lillen! dundrade mannen, och rufsade Erik så hårt i håret att han nästan tappade balansen.
Kom in och sätt er till bords, sa Gunnel, Malins mamma, med en välkomnande gest.
Tack, tack ska ni ha, svärmor, sa Lennart med myndig ton och granskade matbordet som dignade under sill, köttbullar och hembakat.
Det är nåt visst med landet ändå! sa han och pekade på borden. I stan är det bara ransoneringskort, inflation och elände, men här lever ni på egna grisar och potatis!
Och egen mjölk, och min hemmagjorda filmjölk, la Gunnel till nästan sjungande, och grönsaker från landet förstås.
Så länge vi orkar håller vi igång, sa Sven, Malins pappa, en ordkarg man med ständigt oljiga händer efter ett liv som traktorförare på jordbruket.
Jaja, nog märker ni att vi heller inte svälter, fortsatte Lennart belåtet. Kort på stan, och så har man lite kontakter min syrra jobbar ju på kooperativet så man får tag på delikatesser ibland. Jag håller Malin väl med varor, hehe!
Erik betraktade den okände mannen. I stan, där han bodde med sin mamma och spelade fotboll med polarna, hade han ofta lagt märke till deras pappor och funderat på vad en pappa egentligen är för någon. Ibland föreställde han sig hur han gick på Skansen med sin pappa, eller sparkade boll på gården.
Nu när den där rundmagade mannen satt där med mamma, tänkte Erik att kanske är det så det går till om han nu kommit till byn, då kanske han blir hans pappa.
Erik tog fram det lilla trääroplanet morfar Sven snidat. Han gick fram till Lennart och visade blygt upp flygplanet.
Kolla vilket plan, sa han.
Nämen, vad har vi här! sa Lennart och rullade planet mellan fingrarna. Han slog till propellern så hårt att den flög av och ramlade på golvet.
Tja, tålde ju inte mycket den där, sa Lennart nonchalant och räckte tillbaka träbiten till Erik.
Erik böjde sig tyst ner och plockade upp propellern, sneglade på morfar.
Det där lagar vi, sa morfar Sven lugnande.
Och Lennart är faktiskt chef nu, sa Malin snabbt för att byta ämne, han är lagerchef på vår fabrik.
Lennart svällde upp lite till och sneglade nöjt på Malin: Jojo, så är det.
Malin, som varit sömmerska hela sitt vuxna liv, var glad över att äntligen vilja gifta sig särskilt med en man i stadig position, lite äldre, lite klokare. Hon sköt fram tallriken till Lennart och lade på mer stekt abborre och pannkakor med sylt.
När de senare steg ut på trappen, spred Lennart ut armarna som om han ägde hela Småland.
Men herregud, så vackert! Och luften!
Gillar du det, Lennart?
Gillar? Klart jag gör!
Ja, men då kopplar vi av lite, så åker vi till stan i morgon. Erik ska ju ha skolkläder, du vet.
Hörru Malin, varför ska pojken med till stan då? Har de ingen skola här i byn?
Jovisst, men här är bara lågstadie
Äsch, han kan ju gå här ett år! Sen tar vi honom till stan när vi fått ordning på lägenheten, köpt lite nya möbler och så det är ju bara gammalt skräp hos dig.
Gunnel, som hört Lennarts idéer, såg oroligt på Sven. Han drog på mustaschen (som Erik alltid sa) och såg missnöjd ut, funderade tyst på Malins fästman.
Men Lennart, man kan inte bara byta så där, skola och allting, sa Gunnel.
Äsch, packa ihop lite kläder bara! Ser du inte hur bra han har det? Ren luft, mjölk, bär och grönsaker han blir ju stor som en björn här. Och ni tittar till honom, för vi jobbar ju bägge två. Ett år på byskolan det klarar han väl. Under tiden flyttar vi ihop, skriver papper och grejar. Vad säger du, Malin? Bra va?
Bra förslag, hm, muttrade Sven, mustaschen vibrerade. Det där är inget förslag, det är ett villkor.
Nästa dag, medan Malin försökte förklara varför Erik skulle stanna kvar, nickade han bara tyst. När Malin och Lennart vandrade till busshållplatsen efteråt var Erik spårlöst borta. Gunnel letade på höloftet, Sven kollade verkstaden men ingen pojke.
Men han var ju alldeles nyss här? Och cykeln står kvar!
Äh, han har väl bara sprungit iväg med polarna, svarade Lennart med en axelryckning.
Malin såg oroligt ut över gården igen och gick ut genom grinden. Erik, som gömt sig i vedboden, såg allting genom en springa. Han ville rusa ut, kasta sig om mammans hals, men höll sig kvar och höll andan. Han kände plötsligt att, med den där skallige farbrorn i huset, var han inte längre riktigt lika välkommen.
Tårarna rann på kinderna medan han tryckte det trasiga planet i handen. Vanligtvis grät Erik aldrig inte ens när morfar smällt honom över benet för att han dragit ut båten och gett sig ut på sjön. Morfar var rättvis, men nu när ingen rört honom bara rann tårarna ändå.
När Malin och Lennart åkt och dammet lagts sig, hittade Gunnel äntligen gråtande Erik. Där är du ju! Inte sörjer vi inte, pojken min. Mamma kommer om en månad som hon lovade. Och vi köper skolkläder på stormarknaden här i distriktet, du tycker ju om att vara hos oss.
Erik hängde med huvudet, blonda luggen föll för ögonen. Han tänkte på sina klasskamrater inne i stan, saknade dem vansinnigt. Visst fanns det kompisar här också, men han hade lärt sig att sommaren tillhörde mormor och morfar, medan hösten var för stan.
Veckan som kom gick snabbt. Unge Erik glömde mammas avfärd när han sparkade boll med gänget i byn.
En dag, just när Gunnel nästan tappade mjölkhinken av förvåning, stod Malin plötsligt vid grinden. Men kära nån, vi väntade dig inte än!
Malin sjönk ner på bänken. Skulle kommit om en månad, men jag tar Erik nu. Jag har ändrat mig.
Jaha Men du och Lennart hade ju bestämt nåt?
Nej, mamma. Jag tänker inte låta någon annan ställa villkor för min son. Och Lennart springer ändå mest hos Siv på kontoret nuförtiden. Han skickar delikatesser till henne från sin systers lager. Du har ju ändå medgift med pojken, säger han, och vill att jag ska lämna kvar Erik här.
Gunnel såg sorgset på sin dotter. Hon önskade Malin lycka, men inte på det viset. Det kanske är lika bra, Malin.
Det tror jag, mamma. Nu tar jag Erik, köper nya kläder och portfölj till honom och så börjar han andra klass som vanligt. Vi har klarat oss tillsammans förut, och klarar oss nu. Det var ju aldrig konserver han skulle bidra med jag ville ha en familj, en pappa till Erik, en man till mig.
Erik dök upp på gården och stannade till när han såg mamma. Överraskad rusade han genast fram: Mamma!
Lilla vän! Vad jag har saknat dig! Nu ska du få börja skolan och vi fortsätter som vi alltid gjort. Jag hjälper till med läxorna, du får börja fotboll, och kanske en pysselkurs!
Erik försökte få in så mycket som möjligt i sin ryggsäck, så att mammas väska skulle bli lättare.
Nu får det vara nog, gubben, annars orkar du inte!
Det gör jag visst! Jag är stark!
Morfar och mormor följde dem till hållplatsen. Bussen svängde in, gnisslade mot vägkanten och öppnade dörren. Erik satt vid fönstret, vinkade så länge han såg deras händer.
I knät låg trääroplanet, som morfar lagat. Med mamma bredvid sig kände han sig hemma, riktigt, riktigt hemma. Och då är man tacksam även om livet varken doftar abborre eller fabriksdelikatesser, men av en mamma som aldrig kompromissar bort sin unge.
