Du, jag måste berätta något som jag såg igår som verkligen fick mig att tänka på vad lojalitet och omtanke betyder och det är en så himla svensk grej egentligen, allt det där med att hjälpas åt när det krisar. Det var efter jordskalvet här i Jönköping, du vet, ingen hade väntat sig att marken bara skulle börja skaka så där plötsligt. Det var som att hela världen skar sig i ett ögonblick.
Huset där en familj bott tryggt så länge låg nu i spillror, travar av tegelstenar och damm. Allt kändes så overkligt tyst, som att ljudet också försvann där bland ruinerna. Möbler, tapeter, hela livet slukades liksom av det där dammet.
Räddningstjänst och frivilliga från olika delar av Småland samlades snabbt. Sirener, folk som ropade, maskiner som mullrade när de grävde du vet, det typiska organiserade kaoset. Men så, efter timmar när den värsta hysterin lagt sig och natten hade blivit riktigt svart och tyst igen, hörde en av räddarna något.
Ett skällande. Inte vilket som helst, utan bestämt och uthålligt. Ljudet kom djupt under all bråte, under brädbitar och tegelrester. Först trodde de att det kanske fanns en människa kvar där, men nej det var en hund, en Golden Retriever, som skällde och vägrade ge upp.
Med största varsamhet började de ta bort bit för bit runt där ljudet kom ifrån man hörde spaden slå mot sten, brädor som knakade. Till slut, när dammet äntligen la sig, såg man det: i en liten grop, skyddad av vad som var kvar av en vägg, låg hunden. Hela kroppen var täckt av damm och där, tryckt intill honom, låg en liten grå katt, svårt skadad men vid liv.
Du hade sett det på direkten det var ingen panik i hans ögon, ingen jag-är-först, utan hunden hade medvetet stannat med katten, böjd över henne och blivit som en egen barriär mot köld och farliga nedrasade grejer. Han låg där, lugn men vaken, och höll tassen på katten tills det var tryggt runtomkring. Och alltså, varken räddarna eller de som som stod runtom fick ett enda morr eller gny; han väntade tålmodigt på att de skulle bli hjälpta båda två.
En av räddarna Stefan heter han, känns som varenda Stefan i Sverige typ är brandman sa helt lågmält där i mörkret:
Han skäller inte för sig själv han skyddar den lilla katten.
Och Anna-Lisa, en av de andra, svarade:
Ja, han hade kunnat ta sig ut tidigare, men han stannade för hennes skull.
När de bar ut dem till fältveterinären på plats, fixade de vatten och värmde upp katten direkt. Hunden hade några småsår och pälsen var riktigt irriterad efter dagarna där, men ingen av dem var på livets rand. Det var så tydligt att det inte bara var vi människor som räddade dem det största hjälteinsatsen hade ju hunden redan gjort från första stund.
Klippet när de hittade dem ihop spreds som en löpeld på Facebook och Instagram direkt. Alla kommenterade, delade och diskuterade vad äkta vänskap egentligen är för det där handlade inte om överlevnadsinstinkt, det var något större, typ kärlek rakt igenom.
Hela grejen påminner mig om den där svenska devisen: Man lämnar ingen bakom sig. Vi har ju alltid älskat våra djur och tror på samarbete, men där och då, mitt i rasmassorna, handlade det inte om en stor gest eller ord utan om att bara stanna kvar när världen rasar. Att vara vid någon annans sida, även när man själv är utmattad.
Den där Golden Retrievern skällde aldrig för att bli räddad själv han skällde för någon annan. Och det är något som går rakt in i själen det är precis det vi drömmer om, både av människor och djur, eller hur? Det är värme, lojalitet och ett stort svenskt hjärta.
