Brutna hjärtan och en hemlig förhäxning
Eva kom hem från ett föräldramöte i en liten stad utanför Göteborg. Knappt hade hon klivit över tröskeln förrän hon gick in i sonens rum och började en uppläxande konversation.
“Mamma, sluta nu, jag är trött på dina predikningar!” envisades Anton.
“Vad menar du med ’sluta’? Jag har precis börjat! Klara är väldigt missnöjd med dig,” sa Eva och gav sonen en blick som kunde frysa vatten.
“Jag gör som jag vill! Precis som pappa! Nu fattar jag varför han har en annan kvinna — du har säkert drivit honom till vansinne, precis som mig!” sköt Anton ur sig.
“Vilken annan kvinna? Vad pratar du om?” Evas röst darrade av chock.
Eva hade precis kommit hem från ett möte där läraren återigen klagat på Anton: han gjorde inte läxorna, var ouppmärksam i lektionerna och pratade emot. Vad höll den här pojken på med? Han hade blivit frånvarande, tystlåten och berättade ingenting. Hon måste prata med sin man, låta fadern reda ut det här.
Plötsligt såg hon mannens bil parkerad vid trottoaren. Hade han verkligen kommit för att hämta henne? Vilken hjälte! Eva ökade stegen, men stannade tvärt. Hennes man, Erik, klev ur bilen med en blombukett i handen — men han gick inte mot henne. Istället log han mot en främmande kvinna. Hon omfamnade honom, tog blommorna, och sedan åkte de iväg.
Eva stod som förstenad. Vem var hon? Lång och rödhårig, klädd i en klänning som visade precis lagom mycket — en direkt motsats till Eva, som var kort, mörk och alltid prydlig. Erik hade sagt att han skulle jobba över, diskutera ett nytt projekt. Var den här kvinnan en kollega? Under femton år av äktenskap hade Eva aldrig tvivlat på hans trohet.
De hade gift sig av kärlek direkt efter universitetet. Eriks välbärgade föräldrar gav dem en lägenhet i centrala Göteborg. Svärföräldrarna avgudade Eva, och när deras dotter föddes några år senare älskade de henne över allt. Erik tog över sin fars plats i familjeföretaget när han pensionerades. Det var tufft i början, men han lyckades. Anstimarna respekterade honom. De hade råd med allt: en sommarstuga på landet, semesterresor med vänner och familj. Erik hade bett Eva sluta som sjuksköterska och fokusera på familjen, men hon älskade sitt jobb. Att hjälpa människor var hennes kall.
Och nu det här? Om han hade en annan så hade han slutat älska henne. Snart skulle han lämna dem… Tårarna brände i kinderna. Så ont det gjorde! Vad var det han saknade? De var inte bara makar, utan bästa vänner, delade allt med varandra. Hur kunde han förråda dem så? Erik hade aldrig ens tittat åt andra kvinnors håll, trots att han var en snygg man.
Hemma började hon prata med Anton igen.
“Mamma, lugna dig, jag orkar inte med dina föreläsningar!” morrade han.
“Vad menar du? Klara säger att du beter dig helt omöjligt!”
“Jag gör som jag vill — precis som pappa! Nu fattar jag varför han har en annan kvinna. Du har drivit honom till vansinne!”
“Vilken kvinna? Vad pratar du om?” Evas röst sprack.
“Jag såg honom på café med någon brud. Jag gick förbi, han såg mig inte. Ska du förneka det?”
Eva sjönk ner i soffan och gömde ansiktet i händerna. Tårarna rann utan kontroll.
“Mamma, gråt inte…” Anton, som alltid oroade sig för henne, blev helt paff.
“Så här går det, Anton… Vi var lyckliga, älskade varandra, och nu har han hittat en annan.”
“Allt händer, mamma. Jag älskar pappa också, men om han behandlar dig så här kan han dra. Vi klarar oss. Jag är tretton, jag är ingen bebis… Men jag är ledsen. Det är så jävla ojust.”
Anton räckte henne en näsduk. Eva torkade tårarna och kramade honom.
“Jag ska prata med honom. Han måste berätta sanningen.”
Ett par timmar senare kom Erik hem. Han såg ut som en vålnad.
“Eva, jag har ätit med kollegorna. Jag går och duschar och lägger mig. Är helt slut.”
“Erik, jag såg dig… Du gav henne blommor, och sedan åkte ni. Jag kom hem från skolan…”
Erik stelnade till, ansiktet vitnade.
“Du såg det? Jo… jag har en relation med min nya assistent, Moa. Jag vet inte hur det hände.”
“Vad händer nu? Lämnar du familjen?”
“Eva, jag vill inte… Men jag dras till henne som en magnet. Jag älskar dig, men det är som en besatthet. Hon tog initiativet, bjöd hem mig för att hjälpa med papper. Hennes mamma var där, vi åt middag. Sedan var jag där igen… och jag blev kär. Vi träffades i vår stuga. Förlåt mig…”
“I vår stuga? I vårt hem?! Erik, hur kunde du?” Evas strupe snördes samman av smärta.
“Förlåt. Vi borde skilja oss. Jag kan inte leva som om inget hänt. Jag överger inte Anton, jag hjälper till. Ni får lägenheten, jag tar bilen och stugan.”
“Du har redan bestämt allt… Hon är ung, hon kommer leka med dig och sen lämna dig. Tänk för fan!”
Nästa dag packade Erik sina saker och åkte medan Eva och Anton var borta. Han lämnade ett brev till sin son, en förklarande text som knappast förklarade något. Eva såg på de tomma hyllorna i garderoben, och hjärtat brast av sorg. Hon hade älskat honom av hela sin själ. PHon visste inte om de någonsin skulle kunna läka såren, men för Antons skull var hon beredd att försöka.
