**Brutna drömmar och ett nyårsunder**
Jag, Lovisa Bergström, har känt Albin Strömberg i över ett år. Våra träffar var så sällsynta att man kunde markera dem i almanackan med röd penna, som högtider. Han bodde i Göteborg, och kom bara till vår lilla stad utanför Linköping när han hade något jobb att sköta. Vi hade stora planer för framtiden, och den här julafton skulle vi bestämma vem som skulle flytta till vem. Men plötsligt ringde telefonen—det var Albin!
“Hej, älskling,” sa jag, försökte låta varm trots dagens kaos.
Men i luren hördes en skarp kvinnoröst: “Hej där, hemvärnare!”
Jag stelnade till, utan att kunna få fram ett ord.
På den här julafton gick allt snett. På morgonen ringde chefen och krävde att jag skulle komma in för att skriva på en kontrakt med utländska affärspartners. Ingen brydde sig om mina planer, trots att jag hade bokat hos frisören tidigt. VD:n låg på en strand någonstans, och jag muttrade några starka ord innan jag ringde efter en taxi och åkte in till kontoret.
När jag kom ut från kontorsbyggnaden mindes jag att jag skulle hämta en klänning hos min väninna, Moa, som sydde i sidoverk. Klänningen, köpt för nyårsnatten, hängde så plötsligt som en säck. Jag föredrog att tro att jag hade gått ner i vikt, inte att tyget var billigt. Jag ringde Moa:
“Moa, förlåt, jag glömde helt bort klänningen!”
“Lovisa, var har du varit? Jag har försökt ringa dig i en timme!” skrek hon genom larmet från stationen.
“Det är vår chef,” suckade jag. “Hur är klänningen? Kan jag hämta den?”
“Lovisa, jag är ledsen,” Moas röst darrade. “Vi står på stationen, tåget går om en halvtimme.”
Jag sänkte telefonen och kände hur förhoppningarna kollapsade. “Okej,” tänkte jag. ” utan klänning, utan frisyr, men det är ju nyår! Albin kommer snart, och vi ska vara tillsammans i natt. Det är inte helt hopplöst.”
Även om jag är tjugosex så är jag fortfarande en romantisk själ som tror på mirakel. Trots en hemsk dag hoppades jag att nyårsnatten skulle ge mig något magiskt.
När telefonen ringde igen ryckte jag till, fast i mina drömmar. När jag såg Albins namn drog jag djupt efter andan för att låta glad.
“Hej, älskling,” började jag.
“Hej där, hemvärnare!” avbröt samma kvinnoröst. “Trodde du att han skulle lämna sin familj för dig? Glöm hans nummer, annars ångrar du dig!”
Jag stod kvar, dövad. Sällsynta träffar, tystnad på helgerna, Albins konstiga uttalanden—allt passade ihop till en mörk bild. Jag gick långsamt mot hållplatsen, lutade mig mot en lyktstolpe och stirrade ut i intet. “Hemvärnare”—ordet träffade som en hammare. Min värld rasade på en sekund. Det gamla året försvann, och tog med sig allt jag trodde på.
“Ursäkta, är allt okej?” En djup röst drog mig ur min dvala. Framför mig stod en man med yvig skägg, klädd i en röd vinterjacka med vit päskant.
“Nej,” viskade jag, knappt förmådd hålla tillbaka tårarna. “Och du är…?”
“Jultomten, självklart!” Han log. “Kom, så går vi till bilen, du fryser ju!”
Han tog min arm och ledde mig mot en bil. För häpen att protestera klev jag in. När bilen startade vaknade jag till och skrek:
“Stanna! Vart ska du föra mig? Släpp ut mig!”
Föraren lydde och stannade vid vägrenen. Han vände sig mot mig:
“Jag ville bara hjälpa. Tänkte bjuda på varm choklad. Du stod där och såg helt bortkommen. Snart är det nyår, och jag, ja… jag är lite som en jultomte.”
Den sista meningen lät tafatt, men plötsligt brast jag i skratt. Det var som om all smärta—den trasiga klänningen, den missade frisören, Albins svek, och den här udda “jultomten”—sköljdes bort.
“Förlåt,” sa jag mellan skratten och tårarna.
“Inget att be om ursäkt för,” log han. “Det gamla året går, och tar med sig allt dåligt. Allt kommer ordna sig. Min bästa vän sket till exempel i vår tradition i kväll—femton år! Allt för sin nya fru.”
Jag kände plötsligt en lättnad. Kanske var det kylan, eller kanske den här möten, men en tyngd lyfte från mitt hjärta.
“Det är nog någon som väntar på dig,” sa han när han startade bilen igen. “Vart ska jag köra dig?”
“Det finns ingen som väntar,” log jag sorgset. “Hemma är tomt, klänningen kvar hos Moa, frisyren missad. Fri som en fågel. Vet inte ens vad jag ska göra.”
“Då firar vi nyår tillsammans? Jag känner ett mysigt stälVi åkte till ett lugnt café i Gamla stan, där ljusen gnistrade som stjärnor och nyårslöftena kändes lättare att tro på.
