“Återigen snarkar Gustav!” tänkte Elin irriterat. Hon knuffade undan sin makes arm, som hon legat på, och vände sig om. En blick på mobilen avslöjade att klockan redan var två på natten.
“Nu blir det ingen sömn mer, och imorgon måste jag jobba”, muttrade hon för sig själv. “Jag kommer vara trött och nicka till på jobbet. Visst, jag behöver inte gå upp tidigt eftersom jag har andra skiftet, men ändå. Jag är inte tjugo längre, då man kunde dansa hela natten och vakna upp utvilad. Och det här är inte längre de där månskenspromenaderna, när man kom hem och inte kunde sova för att man försökte minnas varje ord man sagt till Gustav. Fast ändå minns man bara några få fraser och ler fånigt och lyckligt. Och Gustavs ansikte, så nära och kärt, dyker upp som en film. Hans grå, varma ögon, så ärliga och rena…”
Medan Gustav, oberörd, gav ifrån sig ett högt snark och fortsatte sova, låg han bredvid henne, lugn och trygg.
“Vad ska jag göra? Kanske vi borde sova i olika rum från och med nu?” funderade Elin.
Utan något bättre för sig började hon grubbla över gamla och hitta på nya anledningar att vara arg på Gustav. Det kändes som om hon hopat så många klagomål att de skulle få plats i en godsvagn och en extra stor kundvagn från ICA.
Vad drev henne just nu? Sorg? Irritation? Besvikelse? Vem visste?
“Barnen är vuxna. Nu är det bara Gustav och jag. Allt verkar bra, men något känns fel. Vad är det?” Oroande tankar borrade sig in i hennes huvud, som en trubbig borr, och nu gick de inte att få bort.
I mörkret betraktade Elin sin sovande make. Han andades lugnt, omedveten om att han var föremål för hennes kritiska blick, där hon försökte hitta alla hans brister och förstora dem, glömmande att dela summan med noll. Fast skolbänkens matte påminde henne: man kan inte dela med noll. Men i en främmande ögonblick kan man se en liten fläck, inte sant?
“Gustav har blivit så grå. Och lagt på sig lite för mycket. Rynkorna i pannan, som floder på en karta, avslöjar vår ålder, alla svårigheter och sjukdomar vi gått igenom. Men förr var han så vacker!”
“Han är inte lika glad när jag kommer hem som förut. Han tar inte min jacka eller frågar hur min dag varit. Och när han dricker te, slurpar han så högt att det irriterar mig. Hans smutsiga kläder gömmer han undan, men så fort han somnat stoppar jag in skjortor och byxor i tvättmaskinen. På morgonen lägger jag fram rena kläder, och ändå klagar han!”
“– Jag har inte ens hunnit vänja mig vid den här skjortan, och du ger mig en ny! Ge tillbaka mina gamla, säger han!”
“Visst har han sårat mig, flera gånger. Vi har haft kriser, grälat och försonats. Och hans släkt har gett mig svåra stunder! De tyckte aldrig jag var rätt åt Gustav. På vårt bröllop omfamnade och gratulerade de bara honom, medan jag stod som en extra figur. De räknade till och med mina klänningar och kängor, kallade mig slösaktig! Fast jag jobbade alltid och hade bara det nödvändigaste, i billigaste utförande. Min väninna sydde åt mig efter mönster ur en tidning. Och Gustav tog aldrig mitt försvar. Han sa bara:
“– Bry dig inte om dem, älskling. De är bara avundsjuka!”
“Det värsta var när vår dotter, Lova, blev allvarligt sjuk. Jag reste med henne till sjukhus efter sjukhus tills de fick en diagnos. Ett besök i Stockholm krävdes. Jag sov knappt, rädd för vad läkarna skulle säga. Men Gustav verkade lugn. Han sa ingenting när jag gick ifrån honom. Jag ville bara att han skulle hålla om mig och säga:
“– Allt kommer gå bra. Oroa dig inte.”
Men det gjorde han inte. Vi växte ifrån varandra.
När allt var över, grät vi tillsammans och bad om förlåtelse.
“Och ändå, hur han vårdade om mig när vi träffades!”
“Jag gick gråtande längs en okänd gata, utan paraply. Himlen grät med mig. Klänningen klibbade mot benen. Jag ville inte hem.
Jag studerade på universitetet. Examensperioden. Klassen skulle ge lärare blommor, godis och smörgåsar. Alla skulle betala fem kronor. Jag hade inte pengarna. Mamma vägrade ge mig dem och sa att jag borde plugga istället. Jag hade redan gjort det!
Min stipendium, som var högre tack vare bra betyg, gick till mamma. Hon gav mig tio kronor i veckan till mat. Inget mer! För jag bodde hemma och hade månadskort. Men jag var inte arg på dem – de lärde mig spara.
Så där gick jag, gråtande, med två kronor och trettiofem öre i fickan. Trettiofem öre sparade jag genom att inte äta lunch. Mormor, min enda bundsförvant, fick pension om en vecka. Hon gav mig två kronor, men mer kunde hon inte hjälpa. Vem kunde jag låna av? Ingen.
Plötsligt öppnades ett paraply över mitt huvud – svart, med trähandtag.
“– Fröken! Varför går ni ensam så här sent? Och utan paraply? Ni kan bli förkyld eller råka illa ut!” hörde jag en mansröst.
“– Vad angår det er?” fräste jag.
“– Jag ville bara ge er min näsduk. Den är ren. Får jag torka era tårar?” sa Gustav, vars namn jag inte visste då.
Han tog fram en stor, vit näsduk i blårutigt mönster – en näsduk som fortfarande ligger i vårt skåp. Den doftade rakvatten, och jag blev alldeles paff. Kanske var det doften som fångade mig?
Jag tvättade näsduken och sparade den som en relik.
“– Hur visste Gustav att jag grät? Regnet var ju som ett spöregn!”
“– Jag kände det i mitt hjärta”, berättade han senare. “Hur kunde jag låta en så vacker flicka stå ensam under regnet? Jag skulle aldrig förlåta mig själv!”
“– Vad heter ni?” frågade han.
“– Elin”, svarade jag motvilligt.
“– Jag heter Gustav. Ska vi gå till ett fik här nära? Jag bjuder på kaffe eller te, och en bulle. Ni kan pudra er näsa och berätta vad som trycker er. Lita på mig – jag skyddar alltid mina damer.”
Mot min vilja höll jag tillbaka ett leende för att inte väcka Gustav.
“I kaféet berättade jag allt. Den försiktiga, hemlighetsfulla Elin öppnade sitt hjärta. Gustav lyssnade tyst, följde mig hem och utanför porten tog han fram fem kronor:
“– Ta dessa. Jag låter inte en så fin flicka gråta över pengar. Pengar kommer och går, men sorg bör de inte ge.”
Jag tog emot dem. När mormor fick sin pension, gav hon mig pengarna. Jag strHon gav dem till Gustav, men han skakade på huvudet, log och sa: “Behåll dem, älskling, för de fem kronorna gav mig dig som fru och det är det bästa köpet jag någonsin gjort.”
