Medan Elin betalade för sina inköp stod Henrik lite avsides. När hon sedan började packa ner dem i kassarna gick han till och med ut på gatan. Elin kom ut från affären och gick fram till Henrik, som stod och rökte.
“Henrik, ta kassarna”, bad Elin och räckte fram två tunga matkassar.
Henrik tittade på henne som om hon bett honom göra något olagligt och frågade förvånat:
“Varför det?”
Elin blev förvirrad. Vad menade han med “varför det”? Normalt brukade en man alltid hjälpa till fysiskt. Dessutom kändes det fel att hon skulle bära de tunga kassarna medan han gick lätt bredvid.
“Henrik, de är tunga”, svarade Elin.
“Och?” fortsatte Henrik att sätta sig emot.
Han såg att hon började bli arg, men av princip ville han inte bära kassarna. Han skyndade sig iväg, medveten om att hon inte skulle hinna ikapp. *”Vadå ‘ta kassarna’?! Är jag någon slav? Eller underordnad? Jag är en man! Jag bestämmer själv om jag ska bära dem eller inte! Hon klarar sig, hon går inte sönder!”* tänkte Henrik. Han var på det humöret idag – att sätta dit sin fru.
“Henrik, vart går du? Ta kassarna!” ropade Elin efter honom, nära gråten.
Kassarna var verkligen tunga, och Henrik visste det. Det var ju han som slängt in det mesta i kundvagnen. Hem var inte långt, bara en femminuterspromenad. Men med tunga kassar kändes vägen betydligt längre.
Elin gick hemåt och höll nästan på att gråta. Hon hoppades att Henrik bara skämtat och att han skulle komma tillbaka, men nej – hon såg honom försvinna längre och längre bort. Hon fick lust att slänga ifrån sig kassarna, men som i en dimma fortsatte hon bära dem. När hon nådde porten satte hon sig på bänken, för utmattad för att gå vidare. Hon ville gråta av trötthet och sårad stolthet, men höll tillbaka tårarna – det gick inte att gråta ute på gatan, det var pinsamt. Men att bara svälja situationen kunde hon inte heller. Han hade inte bara sårat henne, han hade förödmjukat henne med sitt beteende. Och tänk så uppmärksam han varit innan de gifte sig… Han visste precis vad han gjorde, och ändå valde han att agera så.
“Hallå där, lilla Elin!” röstens av tant Maj välkomnade henne ur hennes funderingar.
“Hej, tant Maj”, svarade Elin.
Tant Maj, eller Maj-Britt som hon egentligen hette, bodde en våning ner och hade varit vän med Elins farmor så länge hon levde. Elin hade känt henne sedan barnsben och behandlade henne som en extra farmor. När farmor dog och Elin stötte på sina första vardagsproblem var det tant Maj som alltid hjälpte till. Det fanns ingen annan – Elins mamma bodde i en annan stad med en ny man och nya barn, och hennes pappa hade hon aldrig riktigt känt. Så tant Maj blev den enda familjen hon hade kvar.
Utan tvekan bestämde Elin sig för att ge tant Maj all maten. Det var ändå inte för ingenting hon burit hem den. Tant Maj hade en liten pension och kunde inte unna sig lyxvaror ofta, så Elin brukade bjuda på godsaker då och då.
“Kom, tant Maj, jag följer er upp”, sa Elin och lyfte åter de tunga kassarna.
Uppe i lägenheten lämnade Elin kassarna och förklarade att allt var till tant Maj. När tant Maj såg sill, leverpastej, konserverade persikor och andra delikatesser hon älskade men sällan kunde unna sig, blev hon så rörd att Elin nästan skämdes för att hon inte bjöd oftare. De kysstes på kinden innan Elin gick upp till sig.
När hon kom in i lägenheten möttes hon av Henrik, som just kom ut från köket med munnen full.
“Var är kassarna?” frågade han, som om inget hänt.
“Vilka kassar?” svarade Elin i samma ton. “De som du hjälpte mig bära?”
“Det var väl inte så farligt?” försökte han skämta. “Är du sur nu, eller?”
“Nej”, sa Elin lugnt. “Jag har bara dragit mina slutsatser.”
Henrik blev orolig. Han hade väntat sig skrik, gråt eller åtminstone en utskällning. Men den här kylan fick honom att känna sig illa till mods.
“Vilka slutsatser?”
“Jag har ingen man”, suckade hon. “Jag trodde jag gifte mig, men det visade sig att jag tog hand om en idiot.”
“Va?” Henrik låtsades vara djupt kränkt.
“Vad är oklart?” frågade Elin och stirrade rakt på honom. “Jag vill ha en man som beter sig som en man. Och du verkar vilja ha en fru som gör allt själv – då behöver du nog en man istället.”
Henriks ansikte blev mörkrött av ilska och han knöt nävarna. Men Elin såg det inte – hon hade redan gått in i sovrummet för att packa hans väskor.
Henrik kämpade emot till sista stund. Han ville inte gå. Han förstod inte hur något så litet kunde förstöra ett äktenskap:
“Allt var ju bra, vad spelar det för roll om du bar kassarna? Är det verkligen värt att separera över?” klagade han medan hon slängde in hans saker i en väska.
“Jag hoppas du kan bära din egen väska, åtminstone”, sa Elin kallt utan att lyssna.
Elin visste att det här bara var början. Om hon inte satte stopp nu skulle det bara bli värre. Så hon gjorde slut på allt och stängde dörren efter honom.
Ibland är det bättre att stå upp för sig själv än att leva i en relation där man inte respekteras.
