Tänk dig en katt, han hette Olof. Stackaren blev lämnad och bortkastad precis utanför sin egen port, mitt i smällkalla vintern här i Göteborg. Han sprang runt förtvivlat, jamade så ynkligt att det högg i hjärtat, krafsade mot den kalla metallporten och försökte till och med bita i den med sina små tänder. Olof hade aldrig varit ute förut, så han var fullkomligt skräckslagen av allt som luktade och lät annorlunda än hans trygga hemma hos matte. Han var sådan där bortskämd innekatt mjuk och snäll, van vid värmen, soffan och kel. Nu kastade han sig förhoppningsfullt mot varje granne och främling som passerade, spann och tryckte sig mot deras ben, darrade över hela kroppen, sökte kontakt i ögonen som om han bad dem att ta honom tillbaka till tryggheten från det hemska utelivet dit han blev utkastad rakt från sitt goa liggunderlag vid elementet.
Och vet du varför? Anledningen var skrattretande enkel. Matten fick för sig att hon ville ha en till katt och hittade en annons om en raskatt som bortskänktes mot att ens egen katt lämnade blodprover. Sagt och gjort, Olof fick lämna prover och laboratorieresultaten visade att han bar på kattens immunbristvirus. Fast han var helt symptomfri och det utgjorde ingen risk varken för människor eller hundar, eftersom viruset bara kan smitta mellan katter.
Olof hade inget mer än några siffror från ett labb på sitt samvete hans immunförsvar höll allt i schack, och han var varken sjuk själv eller farlig för någon annan. Men nä, matte orkade inte ens läsa på eller försöka förstå vad det innebar. Plötsligt blev Olof en “sjuk katt” som skulle kunna smitta, och det ville hon inte ha. Så istället för att ta reda på fakta, bar hon ut honom med handkraft rakt ut i snöstormen, utan en blick tillbaka.
Det var portvakten, lilla Inger, som hjälpte Olof tillslut. Hon insåg att han inte längre sprang runt, utan låg hopkurad som en liten boll mitt i snön, halvt medvetslös av köld. Du vet ju när katten börjar ge upp och somna ute på vintern, då är det riktigt illa. Inger kunde inte bara gå förbi, så hon tog med honom in i vaktkuren, bäddade ner honom på sin egen jacka nära det lilla elementet och gav honom av sin medhavda matlåda. En skål ljummen havregrynsgröt var precis vad Olof behövde både värme och mat väckte honom tillbaka till livet.
Senare kom volontärerna från katthemmet och tog över. Det visade sig att han både var nerkyld och rejält förkyld, men med kärlek och omvårdnad blev han frisk igen. Nu är Olof pigg, kelglad och tror på människor på nytt. Han har blivit kastrerad, vaccinerad och har sitt lilla blå veterinärpass.
Olof är bara tre år gammal, fortfarande en ung kompiskatt, och otroligt kärleksfull. Han älskar att lägga tassarna om människor, spinner rätt i örat på en (som att han sjunger sin egen lilla visa), buffas och delar ut kattpussar hela tiden. Varenda gång volontärerna måste tillbaka till jobbet gör det lika ont i honom att behöva lämna deras famn för buren. Han är ingen utomhuskatt, Olof. Han förtjänar ett riktigt hem, där det finns en varm plats och någon som älskar honom.
