**19 maj**
Det går inte att låtsas som om allt är som förut.
Jag, Elin, har alltid älskat att bjuda hem mina vänner. Mamma lät mig alltid göra det, för hon var likadan. Så länge jag kan minnas hade vi alltid mammas vänner hemma, särskilt på helgerna. Födelsedagar utan gäster? Aldrig. Pappa var annorlunda, mer avslappnad. Han tyckte det var bra när mammas vänner kom, drack ibland te med dem och skämtade. Men oftast stannade han i garaget—han hade inte många egna vänner, mest grannar.
Jag älskade när mammas vänner kom förbi, bara sådär på vägen. De drack nästan aldrig vin, bara på helger, men te och kaffe flödade. När de kom blev mamma glad, de skrattade och sjöng ibland till och med.
“Mamma, får Lovisa och Maja komma hem till mig?” frågade jag.
“Självklart, älskling. Det finns kakor och godis på bordet, bjud dem på något.” Sedan gick hon till jobbet.
Om vännerna inte kom på länge bakade mamma bullar och sa: “Jag bjuder över Agnes och tant Birgit som bor här bredvid. Elin, gå och hämta dem.”
Så var livet. När jag pluggade på universitetet kom jag hem på helgerna med en kompis, ibland stannade vi över loven, naturligtvis med mammas tillåtelse. Vanan att alltid ha gäster i huset följde med mig.
Jag gifte mig sista året på universitetet med min klasskamrat Fredrik. Vi bodde själva, och jag bjöd fortfarande hem vänner. Först var Fredrik skeptisk, men han förstod att det var viktigt för mig.
“Fredde, vi hade alltid gäster hemma. Jag är van vid det. Är det okej om jag bjuder hem folk ibland?”
“Det var sällan gäster hos oss. Min mamma gillade inte att ha folk över. Om pappa tog med sig en kompis efter jobbet blev det gräl hela kvällen. Men jag har inget emot det om det gör dig glad.” Så småningom vande han sig.
Vi valde tillsammans vilka vänner vi skulle bjuda, och till slut blev det en fast grupp. Fredrik gillade dock inte min vän Lotta. Hon var ensam, hade förlorat sin make och var alltid lite sorgsen.
“Varför umgås du med Lotta?” sa han. “Hon är så tyst, man får knappt ur henne ett ord. Om man inte skrattar eller skämtar, varför ens komma?”
“Hon pratar med mig, ger bra råd. Lotta skulle aldrig säga något dumt. Hon lyssnar och håller hemligheter. Ibland behöver man prata med någon som inte bara skriker och skrattar.”
“Vem lyssnar på henne? Hon är ju en gråtmåns.”
“Nej, Fredrik, jag gillar henne. Hon vill inte vara i större sällskap, så hon kommer ibland ensam. Jag mår bra i hennes närhet.”
Tiden gick. Fredrik och jag byggde ett stort hus, fick en son och umgicks fortfarande med vännerna. Ibland gick vi ut med barnen, men oftast var det hemma hos mig—det fanns gott om plats.
Två av mina vänner bodde med sina svärmödrar, så de kom hellre hit. Bara Mimmi bodde själv med sin man och son, men hon kom ändå oftast till mig. Ibland möttes vi med männen—de drack lite öl, var antingen i garaget eller bastun. Så höll vi på.
En dag kom Lotta på besök. Mitt i samtalet sa hon: “Elin, jag skulle inte lita på Mimmi om jag var du. Var försiktig. Hon lägger för mycket uppmärksamhet på din man.”
“Vad menar du? Mimmi är bara glad och skämtar mycket,” försvarade jag henne.
Men jag tänkte på det länge efteråt. “Hon är ensam, kanske avundsjuk,” tänkte jag. Mamma hade alltid varnat mig för ensamma vänner. Kanske borde jag hålla mig lite på avstånd.
Jag pratade med Fredrik om det.
“Jag har sagt det tidigare. Hon är konstig…”
Så småningom slutade jag umgås med Lotta, men annat förändrades inte. Vi träffades fortfarande med de andra. Någon åkte bort, en annan hjälpte till med att hämta barnen.
“Elin, kan du hämta min Vilmer på dagis?” Mimmi ringde ofta. “Min Olle är på fisketur med kompisarna, och jag jobbar över. Kan du?”
“Visst, Mimmi, det går bra. Han går ju i samma dagis.”
En dag när jag hämtade min Viktor mötte jag Mimmi. Vi bestämde oss för att gå till parken. Medan vi gick frågade Vilmer:
“Mamma, kommer farbror Fredrik idag? Igår tog han med sig goda chips.”
Mimmi svarade inte men blev röd. Jag undrade—varför kallade han Fredrik för farbror? Min man hette ju Fredrik.
Igår sa Fredrik att han var hos sin bror och hjälpte med möbler. Han kom hem sent, vid tolv.
“Det finns väl fler Fredrikar,” tänkte jag. Men varför skulle Mimmi kalla någon annan för farbror? Hennes man hette ju Olle.
Mimmi tog fram telefonen men den var urladdad.
“Vill du låna min?” frågade jag.
“Nej, det kan vänta.”
Vi gick inte till parken. Mimmi tog Vilmer i handen och sa: “Jag glömde att jag måste till min mamma. Vi ses!” Hon skyndade iväg. Jag förstod ingenting.
“Okej, då går vi hem, Viktor.”
På vägen tänkte jag på Mimmi. Plötsligt kom jag ihåg hur Fredrik alltid berömde hennes bakverk. När hon kom med sin egenbakade kladdkaka sa han alltid:
“Den här är jättegod!” Och Mimmi log.
“Din man är så uppmärksam,” sa hon till mig en gång. “Min Olle säger aldrig något.”
Fredrik skämtade alltid mest med Mimmi.
“Är det något mellan dem?” tänkte jag. “Nej, det kan inte vara möjligt.” Men tanken satt kvar.
Jag sa inget till Fredrik. Istället ringde jag hans svägerska, Emma.
“Köpte ni möbler igår? Fredrik sa att han hjälpte er.”
“Fredrik? Han var inte här. Och vi har inte köpt några möbler.”
“Jaha, jag måste ha hört fel.” Jag lade på.
När Fredrik kom hem den kvällen åt han och gick ut i garaget. Han glömde telefonen. Ett meddelande kom in.
“Jag brukar inte kolla hans telefon,” tänkte jag. “Men jag mår inte bra.”
Jag öppnade det. Det var från Mimmi: “Min Vilmer sa av misstag till din fru att du var hos oss igår.”
Jag rusade ut till garaget med telefonen.
“Vad är det här? Förklara!”
Han läste, tittade på mig.
“Förlåt, Elin. Det är sant. Jag var hos Mimmi.”
Jag stod som förstenad. Jag trodde han skulle förklara bort det, men nej.
“Förrädare! Och hon också! Jag vill inte se er mer!” Jag sprang in.
Fredrik kom in senare.
“Förlåt. Vi kan låtsas som inget. Jag erkänner ju. Det händer inte igen. Och Mimmi… du behöver inte umHon flyttade tillbaka till Lotta, och tillsammans hittade de en ny lycka, trots allt som hänt.
