Telefonen vibrerade precis mitt i föreläsningen. Linnea drog upp den ur fickan, tittade på skärmen och avvisade samtalet. Men telefonen vibrerade igen.
“Lindqvist, har du ingen skam i kroppen? Stäng av telefonen eller svara,” sa föreläsaren irriterat.
“Jag svarar. Får jag?” Linnea nickade mot dörren.
“Gå ut,” suckade föreläsaren.
“Lova, vad är det? Jag har lektion,” frågade Linnea när hon kommit ut i korridoren.
“Linnea… Dina föräldrar har varit med om en olycka,” sa Lova med darrande röst.
“Va?” Linneas händer blev iskalla.
“Kom hem. Nu.”
Linnea skyndade tillbaka in i salen, slängde ned böckerna i väskan och vände sig mot dörren.
“Har du inget att säga, Lindqvist?” Föreläsarens röst ekade efter henne.
“Förlåt, jag måste gå.” Dörren slog igen bakom henne.
“Linnea, vad händer?” Anton hann ifatt henne vid trappan.
“Jag vet inte. Lova ringde, sa att föräldrarna varit med om en olycka. Jag måste hem.”
“Lever de? Jag följer med.”
“Anton, du behöver inte–”
“Om du behöver hjälp. Ge mig telefonen, jag beställer en taxi.” Linnea insåg att hon fortfarande kramade telefonen i handen.
“Herregud, låt dem vara vid liv,” viskade hon när hon räckte över mobilen.
Under hela bilresan slet Linnea nervöst i remmen på sin väska. Anton lade sin hand över hennes och höll den stilla.
“Snälla, kör fortare,” bad hon chauffören. Det kändes som om de rullade fram i slow motion.
“Kan inte, det är fartkameror överallt,” svarade chauffören likgiltigt.
“Jag betalar böterna, bara kör snabbare,” nästan grät Linnea.
“Såja,” suckade chauffören och tryckte ned gaspedalen, körde om andra bilar. “Om vi krockar så går vi åt alla.”
Äntligen var de framme. Anton betalade medan Linnea redan skyndade mot grindarna.
Lova såg dem genom fönstret och kom ut på trappan till det stora tvåvåningshuset. Tårar rann nedför kinderna och hon höll händerna pressade mot bröstet.
“Lever de?” Linnea sprang uppför trappan och stannade framför henne.
“Lars-Erik dog direkt. Karin ligger på sjukhuset.”
“Varför sa du inte det direkt? Vilket sjukhus?”
“Södersjukhuset.”
“Anton, har taxin åkt?” Linnea vände sig om.
“Den kommer tillbaka.” Anton tog fram telefonen och slog numret. “Har ni åkt? Kan ni vända…”
Linnea hade inte längre någon brådska. På baksätet i taxin grät hon mot Antons axel.
På sjukhuset vägrade de låta Linnea träffa sin mor.
“Det är min mamma! Låt mig träffa henne!” Linnea bönföll läkaren mellan snyftningarna.
“Hon är medvetslös, i kritiskt tillstånd.”
“Jag måste få se henne,” bad Linnea.
“Okej. Men inga utbrott,” varnade läkaren och ledde dem till intensivvårdsavdelningen.
Senare satt de åter i taxin på väg hem.
“Mamma… Hon kommer att överleva, eller hur?” frågade Linnea Anton. “Jag har ingen annan. Ingen alls.”
“Lova då? Hon är väl din släkting?” undrade Anton.
“Hushållerska. Hon har arbetat hos oss i trettio år, blev som familj. Men jag sa så för att ingen skulle veta.”
“Varför?”
“Har alla i klassen hushållerskor? Tror du de skulle behandla mig likadant om de visste?”
Resten av resan var tyst. Vid huset skulle Anton också kliva ur, men Linnea hejdade honom.
“Behövs inte. Jag ringer dig imorgon,” sa hon och gick.
Lova kom ut från köket när hon hörde ytterdörren.
“Vad sa de? Fick du träffa din mamma?”
“Ja. Hon ligger i koma.”
“Herregud, Linnea.” Lova omfamnade henne och började gråta. “Vi får hoppas Karin överlever. Begravningsbyrån sköter det praktiska. De har redan ringt,” sa Lova medan hon tröstade Linnea. “Vilken tragedi. Din pappa var en sådan fin människa. Aldrig ett ont ord, alltid artig…”
Linnea lämnade Lova i köket och gick upp på sitt rum, lade sig på sängen och kröp ihop till en boll.
Knappt hade gryningen kommit förrän Lova väckte henne. Av Lovas rödgrätna ansikte och medkänsliga blick förstod Linnea vad som hänt.
“De ringde precis. Hon dog inatt… Må hon vila i frid,” snyftade Lova och gjorde korstecknet. “Hur kan det här ha hänt, Linnea?”
Senare satt de båda i köket.
“Jag är helt ensam nu,” viskade Linnea.
“Jag stannar ett tag till. Sedan måste jag be om ursäkt, jag är gammal nu, dags att gå i pension. Jag har arbetat här i trettio år. Började jag hos Börje, din morfar, Lars-Eriks far.”
Begravningarna var över, nio dagar, fyrtio dagar. Huset blev tomt på besökande, fars kollegor och vänner. Ljudet av telefonen dog bort. Tystnaden i hemmet blev tryckande.
Linnea gick till skolan eftersom Anton tvingade henne, annars hade hon legat kvar i sängen med ansiktet mot väggen. Lova tvingade henne att äta. Hotade med att gå om Linnea inte åt minst en sked buljong. Men varför stannade hon? Lagade mat som ingen åt.
Så Linnea åt, för att inte bli ensam kvar i det stora huset.
De satt i köket. Teet framför dem var kallt, orört. Lova bröt tystnaden.
“Jag lovade dina föräldrar att aldrig berätta. Men nu är de borta, så löftet gäller inte längre. Och du förtjänar att veta sanningen. Må Lars-Erik och Karin förlåta mig.” Lova gjorde korstecknet.
“Vilken sanning? Vilket löfte?” Linnea lät utmattad.
“Att du inte är ensam. Du har en mor,” sa Lova bestämt.
“Vad pratar du om? Har du blivit galen? Mamma är död,” avfärdade Linnea henne.
“Karin är död. Hon var inte din riktiga mamma. Din riktiga mamma lever, tror jag. Men jag vet inte var.”
Linnea stirrade på henne.
“Mamma var inte min riktiga mamma? Pappa då?”
“Pappa var din riktiga pappa. Jag ska berätta allt. Jag har arbetat här länge, din far litade på mig. Därför vet jag. Jag skulle inte tro på rykten.”
Karin kunde inte få barn. Båda var ledsna över det. Karin åkte överallt för behandlingar. Tillslut gav hon upp hoppet. Då började en flicka jobba på din fars företag. Hon kom från en liten by, misslyckades med att komma in på universitet. Åkte inte hem. Din far var vacker, imponerande. Alla kvinnor förälskade sig i honom. Din mamma var inget undantag. Hon blev kär som en idiot. Hon var bara arton.
Då fick Lars-Erik och Karin en idé. Eller kanske hände det av misstag. Vet inte, lLinnea satt tyst en stund, stirrade ner i tekoppen som stod kall framför henne, och viskade sedan: “Då har jag alltså en mamma någonstans, och det är bara för mig att leta reda på henne.”
