Jag ville bara vara lycklig
Linnea kastade avsides täcket, vände på kudden som var fuktig av svett och lade sig ner igen. Det var lite svalare nu, men somna kunde hon ändå inte. Det var ljudet av bilhjul som rasslade på gatan utanför. Och tankarna. De störde mest av allt. ”Vart ska den där försenade föra, hem? Eller springer han iväg från någon, ut i natten? Vem väntar på den där skyndsamma resenären… Förbannade hettan.”
Linnea suckade och steg upp. Hon kunde lägenheten på sina fem fingrar, så hon tände inte. I köket gick hon fram till fönstret. I huset tvärs över gatan lyste två fönster. ”Väntar någon på sin resenär, eller sörjer de hans bortgång?”
Unga löv på träden gjorde det svårt att se om någon stod vid fönstren mittemot. Linnea tände nattlampan och hällde upp ett glas vatten från kannan. Sluttade ljuset och tittade tillbaka. Ett fönster hade släckts. Hon drack i små klunkar och kände hur kroppen kallnade tillsammans med vattnet. Golvet kändes svalt under hennes nakna fötter.
Hon ställde det tomma glaset på fönsterbrädan och gick tillbaka till sovet. Men hon la sig inte på den fuktiga, röriga sängen. Istället gick hon in i ett annat rum och la sig på den hårda, smala soffan, med en liten, styv kudde under huvudet—fylld med fanligt vet vad.
Och plötsligt började hon glida in i sömn…
*
”Bittert! Bittert!” ropade gästerna och skålade med champagneglas i händerna.
Gustav ställde sig upp och tog Linnea i handen. I sina höga bröllorps skor var hon nästan lika lång som hon, kunde se honom rakt i ögonen istället för uppifrån som vanligt. Han tittade på henne med beundran, kärlek och obehärskad längtan. Linnea böjde sig fram, lätt med huvudet så att slöjan skymde hennes profil från gästerna.
”Ett, två, tre…” räknade de berusade gästerna i kör.
Mamma hade lärt henne att i ett äktenskap ligger ansvaret på kvinnan—att hon skulle sköta hemmet och vara en stöttepelare för sin man. Och Linnea tog mod, trotsigt, att bygga sitt lyckliga familjeliv.
Först gjorde de allt tillsammans, hon och Gustav: handlade, laga middag, skrattade och kramades. Tills de en dag glömde potatisen på spisen av alla kyssar, och den nästan brände upp. De älskade varandra. Det kände som att det skulle vara så här för evigt, att de alltid skulle vara unga och lyckliga.
Efter två år födde Linnea deras dotter Lova. Till en början hjälpte mamman.
”Jag är så trött…” klagade Linnea över att Gustav inte hjälpte till.
”En man arbetar, han är trött. Så är en kvinnas lott—att sköta hemmet och barnet”, sa mamma. ”Du kan sova på dagen när Lova sover. Men om han inte sover, vilken arbetskraft blir han då?”
Linnea vant sig vid att sova i stötar, till och med somna på en parkbänk när hon promenerade med barnvagnen. När Lova fyllde två år skickade hon henne till förskola och började jobba igen.
”När jag går i pension om fem år, tar vi Lova till oss, och ni kan skaffa fler barn”, drömde mamma.
Men när Linnea kom tillbaka till jobbet ville hon inte ens tänka på fler barn. Gustav tryckte inte heller på. Så blev det inga fler.
”Varför är män otrogna? För att älskarinnan alltid är välklädd och snygg, medan hustrun går runt i en sliten morgonrost och håret i oreda”, lärde mamma.
Så Linnea användningar skötte om sig, gjorde sig fin varje dag, sminkade sig, steg upp tidigt för att hinna före Gustav.
Men det räddade inte deras äktenskap. Dottern växte upp, flög ur boet, och Linnea märkte till sin förvåning att Gustav börjat föredra jeans och hoodies istället för kostym. Han började jogga på morgnaden, trots att han redan var i form.
”Det är trendigt”, sa han. ”Man måste vara med i tiden.”
När hon såg läppstiftsmärken på hans skjorta konfronterade hon honom direkt. Tagen på barriaden mumlade han något otydligt, men till slut erkände han och bad Linnea att släppa honom.
”Håller jag dig kvar? Gå då. Men kom inte tillbaka, det lovar jag.”
Hon packade hans saker själv, spillde inte en tår. Gustav klädde på sig långsamt i hallen, låtsades leta efter något han glömt, men i själva verket sneglade han på henne, hoppades att hon skulle kasta sig om halsen på honom, beklaga att han gick.
Linnea stod i dörren med armarna i kors. ”Glöm det”, sa hela hennes hållning.
Mannen lämnade henne, men hon gick in, la sig på soffan, begravde ansiktet i den där hårda kudden och tjällde som en skadad varg. Livet hade förlorat all mening. Hon grät hela natten. På morgonen bestämde hon sig för att ta en handfull tabletter. Hon fick fram burken. Men innan hon gjorde det ringde hon en väninna för att säga adjö.
Väninnan märkte att något var fel och kom.
”Du ska inte ens tänka på att göra något dumt. Tänk vilket kort han skulle få om du dog för hans skull. Folk skulle tro att han är så fantastisk att kvinnor dör av sorg över honom. Ge honom inte den äran.”
Så Linnea tog inte tabletterna. Långsamt kom hon tillbaka, lärde sig att leva ensam. Hon upplevde oväntade fördelar med att vara singel: sova länge, gå runt i underkläderna, slippa sminka sig på helgerna, inte laga storkok. Hon åt mindre, gick ner i vikt, såg yngre ut. Med pengarna hon sparade köpte hon nya kläder. Shopping, som bekant, är en kvinnas bästa terapi.
Sen födde Lova barn och gav Linnea en ny mening med livet. Hon älskade rollen som mormor. Sjöng vaggvisor, läste böcker, byggde sandslott med barnbarnet.
Linnea önskade nästan att Gustav skulle få se henne nu, förstå vad han förlorat. Hon försökte föreställa sig honom med sin nya fru. Lagade hon havregrynsgröt åt honom på morgonen, eller bara mackor? Eller kanske tog han med kaffe till hennes i sängen? Fantasin gick iväg, och hon såg honom i en blommig förkläde framför spisen, handla på väg hem…
Det gjorde ont. Det verkade inte som han saknade henne alls.
En dag när hon var med barnbarnet på lekplatsen satte sig en man i hennes ålder bredvid henne.
”Vilket väder, va? Det känns som sommaren fast det bara är april. Vad barnen leker fint i sandlådan. Är det där din barnbarn? Han liknarLinnea tog barnbarnet i handen och log, för hon visste att lyckan fanns just där – i det lilla ögonblicket, i det enkla livet hon byggt upp igen, och i att hon äntligen lärt sig att älska sig själv.
