**”Jag vill leva för mig själv”**
*”Åh, Lovisa, hej! Har du kommit för att träffa din mamma?”* ropade granne Margareta från sin balkong.
*”Hej, frun. Ja, till mamma,”* svarade Lovisa.
*”Du borde prata med henne,”* suckade Margareta. *”Hon är helt förändrad efter skilsmässan, stackars kvinna.”*
*”Vad menar du?”* spände Lovisa sig.
*”Jag har haft sömnproblem, vaknar tidigt. Såg henne en morgon, vid fem, kliva ur en taxi. Och hon såg ut tja, lite mindre proper än vanligt. Kanske lite berusad. Grannarna viskar. Vid hennes ålder! Och varför kastade hon ut din pappa? Ja, han gjorde fel, men vem är utan synder? Så många år tillsammans så dumt att skilja sig nu.”*
*”Tack, frun,”* sa Lovisa torrt och skyndade sig in.
Hennes mamma hade faktiskt sparkat ut pappa för ett halvår sedan, efter att ha tagit honom på bar gärning med en annan. Lovisa hade bett henne vänta allt kunde ordna sig. Men mamman var orubblig. Och det konstigaste? Ingen depression, som man kunnat vänta, utan tvärtom hon levde upp. Nya kläder, dans, barer, väninnor saker hon aldrig gjort förut.
Lovisa hade svårt att acceptera det. Själv skulle hon gifta sig snart, de planerade barn. Och hennes mamma ute på krogen till morgonen? Vilken typ av mormor blir det? Hur skulle hon presentera sin svärmor, när den ena stickar filtar och den andra dansar i klubbar?
När hon kom in, mötte mamman henne med en tekanna och ett stort leende. Inte i en gammal morgonrock, utan i en snygg beige dräkt. Naglar, fotvård, fransar hon njöt verkligen av livet.
*”Nå, hur är det med Erik?”* frågade hon och ställde ner kopparna.
*”Allt är bra,”* sa Lovisa och höll tillbaka irritationen. *”Men du då?”*
*”Underbart! Igår var jag ute med tjejerna till morgonen. Dansade, sjöng karaoke. Så kul!”*
*”Frun Margareta berättade allt,”* sa Lovisa mörkt. *”Att du kom hem vid fem och såg berusad ut.”*
Mamman skrattade.
*”Trodde du vi drack lingonsaft på krogen?”*
Lovisa höll inte tillbaka längre.
*”Mamma, tycker du inte det går lite långt?”*
*”På vilket sätt?”*
*”Du är inte tjugo längre. Dans, klubbar? Du borde vara ett föredöme. Du ska bli mormor!”*
*”Jag är en kvinna som äntligen är fri. Jag tänker inte leva efter andras förväntningar.”*
*”Men du levde med pappa i så många år! Hur kan du bara gå vidare så här?”*
Mamman tystnade, sedan sa hon lugnt:
*”Din pappa svek mig. Det var inget misstag, utan ett val. Jag vill inte längre bara vara någons hustru. Jag vill leva. För mig. Jag gav bort så många år. Nu gör jag vad jag vill.”*
*”Men du är nästan femtio!”*
*”Och? Ska jag mögla bara för det?”*
Lovisa insåg att hon gick för långt.
*”Förlåt, jag ville inte såra dig. Jag bryr mig bara.”*
*”Om du skäms för mig, bjud inte in mig till bröllopet. Men jag tänker inte gömma mitt gråa hår under en hatt eller klä mig i säck och aska. Jag ska dansa, kanske flörta. Jag mår bra.”*
*”Nej, mamma, jag vill ha dig där. Det är bara”*
*”Bara moster Margareta inte gillar det? Ja, men det bryr jag mig inte om. Jag lever äntligen.”*
På hemvägen berättade hon allt för sin fästman.
*”Jag vet inte hur jag ska reagera.”*
Erik skrattade:
*”Jag tycker din mamma är grym. Hon valde livet, inte sorg. Det är inget brott att vara glad.”*
På helgen ringde Lovisa sin mamma.
*”Mamma, ska vi gå till spa och sen en bar med live-musik?”*
*”Skäms du inte för mig då?”*
*”Jag säger att du är min storasyster,”* skrattade Lovisa.
*”Då är vi överens. Men vi går inte hem tidigt.”*
Den dagen blev en vändpunkt. För första gången förstod Lovisa vilken styrka hennes mamma hade. Och att hon kanske kunde lära sig av henne att vara sig själv. Att leva inte *”som man ska”*, utan som man vill.
