Jag vill inte ha en styvmor!
Maja ville inte gå hem. På morgonen hade hennes pappa slängt ur sig att han skulle ta med en ny “brud” för att träffa henne. Återigen skulle hon tvingas sätta på ett falskt leende, låtsas vara den lydiga flickan, bara för att den här främmande kvinnan skulle få stanna i deras hem. Men Maja var redan trött på den här eviga maskeraden.
Efter föräldrarnas skilsmässa hade deras lägenhet i Malmö förvandlats till en genomfartsgata. Pappan tog med sig den ena “mamman” efter den andra, och Maja ångrade ibland att hon valt att bo hos honom. Modern var kall som en skånsk vinter: för henne kom jobbet alltid först. Maja växte upp under mormödrarnas vaksamma ögon, medan hennes mor bara skällde på henne för minsta lilla förseelse. Kärlek? Omvårdnad? Det var något Maja bara kunde drömma om.
Modern skötte familjens ekonomi, men till vilket pris? Maja tänkte ofta: hellre en riktig mamma än en pengamaskin. När äktenskapet föll ihop skildes de som om de slitit sig loss från en tung börda. Var och en började ett nytt liv, men Maja stod kvar vid sidan av vägen, övergiven av alla.
Hon försökte nå fram till sin mor: skolkade från lektionerna, var elak mot lärarna, bara för att få hennes uppmärksamhet. Men svaret blev bara skrik och förödmjukelser. Efter ett nytt gräl, när modern blev kallad till rektorn, slog hon Maja och körde ut henne. Flickan packade sin ryggsäck och åkte till pappan. Modern försökte inte ens stoppa henne – snarare suckade hon av lättnad.
Med pappan, Henrik, blev livet lättare. Maja kände hans värme, hans äkta kärlek. Hon skärpte sig, började plugga ordentligt och slutade vara uppstudsig. Mormödrarna hjälpte till med hushållet medan pappan jobbade långa pass för att försörja familjen. I deras lägenhet i utkanten av Malmö växte en bräcklig frid fram, något Maja längtat efter så länge.
Men allt förändrades när pappan bestämde sig för att han behövde en ny fru. Sedan dess hade hemmet fyllts av främmande flickor och kvinnor. Maja mötte dem med kylig ovänlighet, medvetet försökte hon skrämma bort dem. Hon behövde inga “mammor” som såg på henne som en börda. Men den här gången var pappan orubblig: “Maja, nog med envishet nu! Jag gör allt för dig, jag vill att vi ska ha en riktig familj!”
När Maja klev in i lägenheten hörde hon en välbekant röst. Hjärtat hoppade till. Hon sparkade av sig sneakersarna och tittade in i vardagsrummet. Där, vid bordet, satt hennes favoritlärare, Elin Nordström. Maja älskade henne: snäll, rättvis, alltid redo att lyssna. Men vad gjorde hon här?
Det visade sig att Elin kommit för att diskutera Majas betyg. Flickan blev förvirrad. Plötsligt kändes det som om läraren kunde bli en del av deras familj. Var hon kanske den där “bruden”? Maja stelnade till, rädd att skrämma bort hoppet. Men samtalet tog slut, och Elin gick, lämnande Maja i villrådighet.
Innan hon hunnit samla sig ringde det på dörren. Där stod en okänd kvinna – ung, med stark sminkning och ett självsäkert leende. Maja kände hur allt inom henne rasade. Hon hade hoppats så mycket att Elin kommit av en anledning! I förtvivlan rusade hon in på sitt rum, smällde igen dörren och brast i gråt.
Maja stannade instängd till sent på kvällen, tills mormodern kom. Flickan hällde ut alla sina rädslor och sin smärta. “Jag vill inte ha någon styvmor! Varför ser inte pappa hur dåligt jag mår?” snyftade hon. Mormodern lyssnade och kramade henne hårt. Hon förstod hur svårt Maja hade det, ett barn vars själ slitits sönder av ensamhet och svek.
Mormodern pratade med Henrik. De kom överens om att inga fler “brudar” skulle föras hem innan Maja var redo. Men i flickans huvud växte redan en plan. Hon var fast besluten att få ihop sin pappa och Elin. Om drömmar kan gå i uppfyllelse, varför inte hjälpa den här på traven? Maja svor att göra allt för att hennes älskade lärare skulle bli en del av deras familj.
Någonstans inom henne fanns en tro: hennes dröm skulle gå i uppfyllelse. För även i den mörkaste dagen finns alltid en liten strimma ljus, eller hur?
