Anton, kom in! – chefen kallade via direktlinjen. Anton visste han skulle få utskällning igen. Och med all rätt. – Satt? Anton, du har saboterat allt igen. Du får en varning och ditt kvartalsbonus dras in. Jag varnade dig! Vad händer med dig? Jag lovade din far, och nu sätter du mig i skiten, Anton Lindgren! – produktionschefen Gustav Berg viftade avfärdande. – Försvinn från min åsyn! Du är vuxen, fundera på vilken väg du går! Ingen familj, inga intressen. Hur ska du leva? På hemvägen pendlade Anton på ett proppfullt tåg. Folk stod packade som sillar. Jobbkompisarnas fruar väntade med hemgjord middag. Hemma hos Anton: tomt. Bara önskningen om en kall öl och säng. Förr hängde han med polare, tjejerna tyckte han var stilig. Nu alla gifta. Tråkiga som gröt – barn och hustrur! Vid sin station kämpade han sig ut – en tant med kassar blockerade dörröppningen. I undergången knuffades alla, de rusade… vart? Vid tjugofem rusade Anton också. Tjejerna hängde på honom. Lägenhet hade han, bra lön från fabriken. Även en bil – inte ny, men hans! Mamma sa: Gif dig, Anton! Tiden flyger! Slösa inte på sminkade flickor! Grannens dotter Lotta är en bra flicka! Ung, hemmakär! Hjälper sin mamma, studerar till sjuksköterska, och ser på dig. Han svarade: “Behöver inte den sorten! Gillar henne inte!” Och nu? Lotta steker säkert köttbullar åt mannen, skär gurksallad. Barnen frågar: “Mamma, när kommer pappa?” Ingen väntar honom. Förr gillade han det. När blev stunden? När festandet tröttnade men han fortsatte på samma spår? Anton gick uppför trapporna, tog fram nyckeln, försökte låsa – passade inte. Vred om… Då öppnades dörren inifrån. Där stod… mamma i blomrig morgonrock, kinder rosa: – Min Anton, kom du direkt från jobb? Ringde inte? Ser trött ut. Pappa och jag ska just äta. Kom in, tvätta händer. Pappa! Erik, kom hälsa på sonen! Anton stelnade till. Då kom pappa: – Anton, trodde du tog med din tjej. Vi väntar på barnbarn! Mitt fel, jag gifte mig för sent. Din mor var inte ung. Lära av mina misstag, gör saker i rätt tid! Förstått? – Förstått, pappa, – halsen snörde ihop sig, – tack för allt, jag glömde något! – Anton rusade nerför trapporna, flög ut ur porten och sprang blint. När han stannade, vände han sig långsamt om. Hur gick han fel från pendeltåget? Tankarna vandrade, fötterna bar honom automatiskt till barndomshemmet. Automatiskt låstes dörren? Men saken var… Han stirrade. Föräldrarnas femvåningshus fanns inte. En park låg där istället… Naturligtvis. Det revs för tre år sen. Föräldrarna har varit borta i fem år. Han sålde lägenheten, betalade av sitt bolån, köpte bil, satte upp gravstenar. Vad var detta? Var hamnade han? Hurdan var drömmen så levande? Han såg dem tydligt, livfulla. Var allt inbillning? Anton var mållös. Hemma stirrade han länge i spegeln. Sedan duschade han, satte på sig träningskläder, sprang ut. Föräldrahemmet revs, grannarna flyttade till nybyggena brevid. Tio minuters promenad. Osannolikt att se henne. Lotta är väl gift nu, trots att hon är yngre. Men han ville plötsligt veta. Hitta henne, bekräfta att hon har man, barn, familj. Att han kom för sent. Att inget väntade honom. Om Lotta var fri? Han visste inte. Dagen efter började Anton gå hem via Lottas bakgård. Men det var lönlöst. Hon bodde väl inte kvar. Gift, flyttat. Fråga om henne ville han inte. Ödet avgjort. Lördagen beslöt han: sista gången. En bisarr idé, drömmens fel! Han gick längs gården. Morsor lekte med ungar på lekplatsen. Ingen Lotta där. Men hon
Anton och Johanna besökte föräldrarnas grav varje Midsommar, där nordliga ljus alltid dansade som ett varmt löfte över mossiga stenar, och den där drömmande känslan av en andra chans förblev i deras hjärtan lika levande som den lilla sonen som nu sprang genom tallarnas skuggor i jakt på fjärilar.
JAG VILL INTE HA DETTA…
