Jag minns att jag en gång stod inför den svåra uppgiften att få min svärdotter att förstå att min son drabbats av kronisk magsäcksinflammation och att han behövde en strikt diet.
Min son, Erik Lindberg, är 27 år gammal. Det är bara ett halvt år sedan han tog sina äktenskapslöften med sin unga hustru, Ebba Andersson. Till bröllopsdagen gav Ebbas föräldrar, Lars och Karin Andersson, dem ett litet tvårumslägenhet i en förort till Stockholm, och de har sedan dess bott där tillsammans.
Det finns egentligen ingen anledning för mig att ogilla Ebba. Hon är en trevlig, vacker och begåvad ung kvinna, uppvuxen i en välbärgad familj. Hennes far är läkare, hennes mor lärare, och Ebba håller på att slutföra sina medicinstudier vid Karolinska Institutet.
Men min oro för Erik växer för varje dag. Jag ser nämligen att Ebba inte är en särskilt omsorgsfull hushållerska och att hon inte tar hand om min son på det sätt som hans hälsa kräver. Erik har en ärftlig magsäcksinflammation som måste behandlas både på våren och på hösten, och han måste hela tiden hålla koll på vad han äter. Min man led också av magsår förr i tiden.
När Erik fortfarande bodde hos mig såg jag till att hans kost alltid var näringsrik. Så snart han gifte sig varnade jag Ebba om att laga dietvänlig mat åt honom. Ebba nickade, men gjorde inget. Jag försöker att inte tränga mig på deras äktenskap; jag kommer sällan på besök, men varje gång jag är där möts jag av tomma pizzakartonger. De säger att det bara är vänner som har kommit på besök.
När jag öppnar kylskåpet ser jag aldrig någon riktig mat. Där ligger bara korv, ost, ketchup och majonnäs. Det finns ingen soppa, ingen frukt, ingen yoghurt, ingen mjölk eller ägg. Jag har köpt både kanin, kalkon och kyckling och bett Ebba laga en soppa åt Erik, men hon har aldrig gjort det köttet ligger fortfarande i frysen.
Jag förstår att Ebba fortfarande är ung och kanske har för lite tid, men när jag själv var i hennes ålder var jag redan mamma till två barn och hade klarat av att ta hand om familjen. Det verkar som att Ebba knappt kan ta hand om sin egen man!
Därför erbjöd jag min hjälp. Jag sade:
Om du har för mycket att stå i, låt mig hjälpa till! Låt mig laga och ta med mat!
Men Ebba avvisar alltid. Erik är tyst och säger inget. För en tid sedan hamnade han på sjukhus med ett akut magsår.
Jag vet inte vad mer jag kan göra för att förändra situationen. Jag vill inte förstöra relationen med min svärdotter eller förvärra konflikten, men det gör ont att hon inte lyssnar på mig. Jag är djupt bekymrad för min son och söker råd om hur jag kan nå fram till Ebba.
Kanske någon kan ge mig en idé?
