– Jag tänker inte äta det där, – svärmor såg avfärdande på tallriken med rödbetssoppa.
– Vad är det här? – Karin Elisabet rynkade näsan och luktade försiktigt, som om någon ställt en hink avloppsvatten på bordet.
– Rödbetssoppa, – log hennes svärdotter Linnea. Hon lyfte locket från den lilla lerkrusen och började hälla upp den färgstarka buljongen. – Det är så skönt att laga från grönsaker man odlat själv.
– Ser ingen större skillnad, – fnös svärmorn. – Men tid och energi som slösas på att hanka sig fram i trädgården!
– Visst tar det tid, – skrattade Linnea vänligt. – Men när det är ens passion, blir det en njutning.
– Just det, när det är *ens* passion. Inte påtvingat, – fräste Karin Elisabet och spände munnen. – Vem har du lagat så mycket åt?
– Oss. Det är inte mycket. Räcker till två måltider.
– Jag äter inte den där smörjan, – svärmorn viftade uppgivet med händerna och backade från bordet. – Man vet ju inte vad som finns i! – Karin Elisabet härmade en kräkreflex och höll handen för munnen.
Linnea himlade med ögonen och suckade.
Hon och Karin Elisabets son Markus träffades för ett och ett halvt år sedan, blev förälskade vid första samtalet och vigdes en månad senare utan pomp.
Sparade pengar investerades i deras gemensamma dröm – ett sommarhus på landet som de fortsatte att inreda med kärlek.
Med Karin Elisabet hade Linnea träffats exakt fyra gånger på den tiden. Liksom Markus. Tre av dem hade hon själv övertalat maken att hälsa på sin mor under helger.
Karin Elisabet hade från början sett sonens giftermål som en nyck. Men hon saknade makt över den vuxne, självständige mannen och väntade på det “naturliga” slutet enligt hennes logik.
Som dröjde, vilket började gnaga på hennes närvar.
Karin Elisabet förstod inte vad Markus såg i denna “enkla bondflicka”.
Han var en ståtlig man som alltid omgavs av mer passande och attraktiva kvinnor.
Dessutom var Karin Elisabet en stadskvinna in i benmärgen, något hon fostrat sonen till. Nu viskade modersinstinkten att Markus var trött på det lantliga livet. En knuff skulle få allt att återgå till det normala.
Efter detta fiasko skulle han hitta en passande partner som Karin Elisabet kunde bli vän med.
Men hon måste skynda sig innan den listiga Linnea band honom med barn!
Planen mognade: Karin Elisabet ringde svärdottern och bad komma på besök, eftersom hon inte bjudits till inflyttningsfesten.
Linnea påminde om två telefoninbjudningar, men svärmorn hade alltid varit upptagen. Karin Elisabet avfärdade detta och anlände två dagar senare till deras ljusa vardagsrum – och fick chocken.
Hennes son, precis som hon och hans avlidne far, avskydde soppor!
I deras hem serverades endast mat man kunde identifiera på första blicken.
Hur kunde Markus tillåta att hans hustru trampade honom på tårna så här?
Hon måste ha förhäxat honom!
Karin Elisabet rös. Tanken att Linnea höll kvar Markus med sängkamptricks avfärdade hon genast.
Tricks och Linnea? Oförenliga!
Förtrollning, då?
Annars – varför åt sonen denna gegga?
Karin Elisabet stirrade hatiskt på svärdottern.
Låtsas som en ängel men förgiftar honom långsamt.
– Men allt syns ju här, – Linnea, oberörd av svärmorns teater, tog en tallrik och hällde upp soppa. – Här är kål. Löken. Morötterna. Rödbetorna – rivna enligt mormors recept. Potatisen fiskar jag upp sen. Och sedan färsk örtkruka från trädgården med gräddfil!
– Äter du ens dessa kaffesump? – utbrast svärmorn förnärmat.
– Förresten, i er ålder vore det nyttigt! Kaffesump reglerar tarmfloran. Glad flora, glad människa!
Karin Elisabet rodnade men ignorerade kommentaren:
– Varför tvingar du Markus äta detta?
Linnea blinkade förvirrat.
– Han äter det frivilligt.
– Vad ska en man göra när hemmet saknar ordentlig mat?
– Laga själv? Beställa hem? Gå till grannen? Besöka sin mor? – Linnea flinade.
Vid sista punkten blossade Karin Elisabet upp:
– Skärp dig! Du borde visa respekt och frågat mig vad Markus gillar.
– Karin Elisabet, jag visst frågade *honom*. Han är vuxen. Tack för att ni lärde honom tala. Han säger allt smakar gott.
– Han ljuger! Ville inte såra dig först. Nu står han ut!
– Oj! – Linnea drog efter andan: – Men soppan är redan lagad. Vi får stå ut. Stöttar ni honom?
– Va?! – gapade svärmorn.
– Nej? Synd. Sonen skulle uppskatta er solidaritet.
– Din…!
– Linnea! Vi är hemma! – hördes Markus glada röst från hallen.
Ett vitt, ylande moln kom farande in i rummet.
– Ajj! – skrek Karin Elisabet och gömde sig bakom Linnea.
– Lugn, det är Freja. Hon bits inte. Väldigt väluppfostrad, – Linnea höjde handen. Hunden slutade skälla och satte sig. – Duktig flicka.
– Varför släpper ni in grannens hund? – väste Karin Elisabet.
– Grannens? Hon är vår. Bor här.
– Inne?! Det är ohygieniskt! – svärmorn flämtade. – Markus avskyr hundar!
– Nej, mamma, *du* avskyr dem. Hej, – sa Markus som kom in. – Du kom precis till lunch.
– Hej, älskling! – Karin Elisabet stod kvar och väntade på en kindpuss, men Markus gav henne en hastig kram – medan Linnea fick en öm kyss.
– Dags att äta? – Markus luktade i luften och log belåtet.
– Gärna, men det finns inget *ätbart*.
– Hur så?
– Bara svinmat. Varför sa du inget om att ni skaffat grisar? Stanken måste vara hemsk!
Markus såg förvirrat på sin mor, sedan på bordet.
Hans nackmuskler spändes. Blicken mörknade.
– Jag hade faktiskt glömt alla dessa påhitt, – sa han bittert.
– Påhitt?! Det är våra preferenser! Traditioner! Du klagade aldrig!
– Jag? Som barn var jag rädd för pappa. Som vuxen ville jag undvika bråk med dig.
– Vad säger du?! – skrek Karin Elisabet och fick Freja att börja skälla igen. – Sch! – Hon stampade och hotade hunden. – Hon har sina preferenser, – Karin Elisabet blängde på Linnea, – men är du en dörrmatta som låter henne trampa på dig? Äter avskum? Tillåter ett zoo? Är du husets herre eller inte?!
– Jag, – svarade Markus kallt.
– Bete dig då som en! – utbrast Karin Elisabet lättat.
– Var är din väska? – frågade Markus.
– I hallen! Jag är utsvulten!
– Bra. Tacka Linnea för inbjudan.
– Va…?
– Tacka henne för att hon försökte och be om ursäkt.
– Men hon…
– Mamma!
– T-tack och förlåt, – fräste Karin Elisabet.
Linnea nickade stelt.
– Kom.
– Vart?
– Dit där allt är på ditt vis. Dina regler. Dina traditioner.
– Markus, jag… – försökte hon, men han avbröt:
– Du och pappa hatade soppor, djur, landet. Mitt val räknades inte. Men pappa gav mig ett bra råd: “Ogillar du vårt, skapa ditt eget”. Jag skapade mitt. Här gäller min smak. Min fru är husets drottning. Ogillar du det? Du har fortfarande ditt.
– Hon har förhäxat dig! – väste Karin Elisabet.
Markus tog hennes väska, öppnade ytterdörren och pekade på taxin:
– Linnea stödde dig. Hon har bra kontakt med sin familj. Soppan var ett test. Du visade precis vem du är.
– Du… När beställde du taxi?!
– Jag sa åt Linnea att vänta. Jag hade rätt.
– Din…!
– Jag är husets herre, mamma. Som du ville.
Han stängde grinden.
– Förtrollning, – muttrade Karin Elisabet i taxin och började söka botemedel på telefonen. Något måste ju bryta denna förbannelse!
