Jag uppfostrar min sondotter ensam och känner att jag inte orkar längre. Jag är rädd att hon ska hamna på fel spår och till slut bli placerad i ett fosterhem…
Livet kan vara tufft, och ibland hamnar allt ansvar på en persons axlar. Jag heter Maj-Britt Larsson och har tagit hand om min sondotter Lovisa i över tio år nu. Hon är fjorton år gammal, och jag känner allt mer att kontrollen glider ur händerna på mig. Rädslan för hennes framtid gnager i mig: jag är så rädd att hon ska välja en farlig väg och till slut hamna i ett fosterhem.
Min son, Anders, gifte sig när han var 22. Äktenskapet med Lisa varade bara två år, men under den tiden fick de dottern Lovisa – mitt hjärtas fröjd. Tyvärr slutade deras äktenskap illa: Lisa var otrogen mot Anders right in their hem. Efter skilsmässan tog hon med sig den ettåriga Lovisa.
Anders kunde inte acceptera att vara ifrån sin dotter. Han hälsade på henne varje dag, tog med presenter, kläder, gick med henne i parkerna och till läkarbesök. Under tiden fortsatte Lisa sitt eget liv och lämnade barnet till Anders. Trots det krävde hon underhållsbidrag, med motiveringen att hon inte kunde försörja dottern utan hjälp. Anders visste att pengarna inte gick till Lovisa, men han betalade ändå för att undvika konflikter och ge dottern stabilitet.
En helg kom Lisa med Lovisa till oss och sa att hon skulle hämta henne på måndagen. Men måndag kom och gick, och tisdag med. Anders ringde henne om och om igen, men ingen svarade. Efter en vecka dök Lisa upp och berättade att hon fått jobb som kock på en restaurang med nattpass och bad att Lovisa skulle stanna hos oss tills hon hittade ett bättre jobb.
Månader gick, sedan år. Lovisa stannade hos oss. Lisa ringde ibland, ännu mer sällan hälsade hon på. Ekonomiskt stöd kom aldrig: underhållsbidraget fortsatte att gå till henne, men pengarna nådde aldrig Lovisa. Anders ville inte gå till domstol, rädd för att Lisa skulle ta med sig Lovisa – han ville inte att dottern skulle växa upp bland hennes tillfälliga bekantskaper.
Nu är Lovisa fjorton, och problemen bara växer. Anders har börjat dricka för mycket, och hans intresse för att uppfostra dottern har försvunnit. Han har försökt skaffa ett nytt förhållande, flyttat ihop med två olika kvinnor, men återvänt båda gångerna. Så det mesta av ansvaret för Lovisa har hamnat på mig.
Ekonomin blir inte bättre. Min pension och min invaliditetsersättning räcker knappt till mediciner och mat. Anders fortsätter betala underhållsbidrag till Lisa, trots att Lovisa bor hos oss. När jag försökte prata med Lisa om att pengarna borde gå till Lovisas behov, hotade hon med att ta med sig dottern. Jag kan inte låta det hända, så jag fick backa.
Men det som oroar mig mest är Lovisas beteende. Hennes klasslärare klagar över skolk, bråk med lärarna och brist på studiemotivation. Jag har känt cigarettlukt på henne flera gånger. Våra samtal leder ingenstans: hon blir tyst och arg. Jag är rädd att hon ska hamna i dåligt sällskap och göra misstag som förstör hennes liv.
Jag kan inte bli officiell vårdnadshavare på grund av min ålder och hälsa. Om vi försöker få Lisas föräldrarätt indragen finns risken att Lovisa hamnar i ett fosterhem. Det är det jag är mest rädd för.
Jag känner mig fast. Ekonomiska bekymmer, problem med en tonåring, ingen hjälp från min son eller hans ex-fru – allt tynger ner mig. Jag vill bara det bästa för Lovisa, men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Hur ska jag hantera det här utan att förlora henne och ge henne en chans till ett bra liv?
