Jag trodde att mitt äktenskap gick bra, ända tills en vän ställde den där frågan.
Jag gifte mig väldigt ung, av djup kärlek. Vi var tillsammans i fyra år innan vi blev man och hustru. Mycket har vi delat under den tiden.
Vi har bott ihop i över sex år, i ett radhus i utkanten av Malmö. Jag har fullt förtroende för min man och för mig själv. Min make är söt, omhändertagande och omtänksam. Han hjälper alltid till med hushållet, och även om han varken är den starkaste eller den mest djärva mannen, har han en strålande själ ett hav av optimism och tro på det goda som ger kraft att klara livets svåraste stunder. Man kan säga att han är som en varm kopp kaffe på en kall vintermorgon: precis lagom.
Problemet är att han är obeslutsam och kan inte fatta beslut. Han vill inte lämna sin bekvämlighetszon eller gå framåt, och han är mycket blyg. På sex år av vårt gemensamma liv har han knappt förändrats.
Han tar inte hand om sig själv eller sin hälsa. Alla förändringar skrämmer honom. Min man är nästan tio år äldre än jag. Jag är tjugosex år och älskar livet. Jag har ett bra jobb på en ITfirma i Göteborg, har köpt min egen Volvo XC40 och vi betalar av vårt bolån på 1200000 kronor för vårt hem.
Nyligen frågade min vän Kerstin mig: Varför behöver du honom egentligen? Det kändes som att någon kastade en kall dusch över mig.
Det var slutet på min personliga lycka, och nu sitter jag här och funderar: Varför behöver jag honom på riktigt? Jag minns hur jag en gång trodde att allt kunde gå hand i hand, men nu inser jag att även i de mest välordnade liv kan en ensam fluga i sällskapet göra hela bägaren överfull.
