Jag hade drömt att mitt äktenskap flöt som en stilla fjärilsvinge, tills min väninna, Freja, plötsligt frågade mig något som bröt mönstret.
Jag gifte mig ung, i en virvlande storm av kärlek. Fyra år vandrade vi sida vid sida innan vi blev man och hustru, och vi har delat både soluppgångar och vintermörker.
Sex år har vi bott i vårt röda timmerhus i en skogsdal nära Umeå. Jag litar blint på min make, Mats, och på mig själv. Han är söt som en kanelbulle, omhändertagande och omtänksam, alltid redo att hjälpa till med tvätten och dammsugaren. Han är varken den starkaste eller den modigaste av män, och hans spegelbild i fönstret visar ingen stjärnklar skönhet, men hans själ glimmar som en klar vårsjö, fylld av positivitet och tro på det goda som ger mig kraft att uthärda livets hårdaste stormar.
Samtidigt är han obeslutsam, fast i sin egen mjuka marmorstol och vägrar lämna sin trygga bubbla. Tystnaden kring hans rädsla för förändring har stått orubblig i sex år. Han bryr sig knappt om sin egen hälsa; varje ny idé får honom att dra sig tillbaka som en igelkott i vinter.
Mats är nästan tio år äldre än jag. Jag är tjugosex år och älskar livet med sin fulla färgpalett. Jag har ett drömjobb på ett teknikkonsultföretag i Göteborg, en nyckelbilspryl i en Volvo XC60 som glänser i regnet, och vi betalar av vårt bostadslån på tvåhundra tusen kronor i månaden. Men när Freja en dag frågade: Varför behåller du honom egentligen? kände jag hur drömmen brast.
Det var som om min egen lycka föll i en avgrund av dimma, och nu sitter jag här på min veranda, stirrar på den långa natthimlen och hör min egen viskning: Varför har jag honom, egentligen?
