Jag minns den där kvällen under en regnig tisdag för länge sedan, när jag gick hem från jobbet genom de blöta gatorna i Uppsala. Där, bredvid en soptunna vid vår innergård, låg han smutsig, tanig och darrande av kyla. En sådan syn kunde jag inte bara ignorera. Jag gick fram, talade till honom med låg röst, och han viftade svagt på svansen, som om han bönföll mig om en chans till. Jag tog upp honom, svepte in honom i min gamla frottéhandduk hemma och torkade honom torr. Jag trodde aldrig att detta skulle skapa ett sånt rabalder.
Redan dagen därpå började kommentarerna hagla. En granne sa:
Jag hoppas bara att hunden inte är farlig.
En annan muttrade högt: Nu tar folk hem vad som helst nuförtiden.
Men värst var det när bostadsrättsföreningens ordförande knackade på min dörr och meddelade att några boende känt sig oroliga för att hunden förstör områdets trivsel. Jag skrattade till, bittert. Trivsel? Det här var ett levande väsen, inte någon gammal soffa.
Sedan var det en man som sa i förbifarten: Inte konstigt att kvarteret ser ut som det gör på sistone.
Två andra klagade för att hunden en gång hade skällt då en mopedist kommit alldeles för nära. Så fort vi gick ut för att promenera, såg jag gardiner dras för och fönster slås igen. Det var som om jag släpade omkring på en smitta.
En dag när jag rastade honom, kom en kvinna fram och sa att hunden kanske skulle dra till sig ohyra och att det nog var bäst att jag tog honom dit han kom ifrån. Jag frågade vad hon menade med det, men hon bara ryckte på axlarna, som om ett djurs liv bara var ett besvär att sopa undan.
Det blev värre när anonyma lappar började dyka upp på min dörr:
Den där hunden hör inte hit.
Tänk på oss andra.
Här vill vi ha det lugnt.
Någon påstod till och med att jag försökte göra området till ett hundstall.
Men hunden störde ingen. Han åt, sov och tittade på mig med de där tacksamma ögonen som ingen annan ville se. Jag tog honom till veterinären, badade honom och gav honom mat. Dag för dag började han se friskare och tryggare ut. Men folk gjorde ändå mig till syndabock i området.
En granne gick så långt att han viskade till de andra att jag saboterade området. Intressant nog, när han såg min dotter Signe leka med hunden, sa han plötsligt: Jaha, då är det väl okej.
Då insåg jag, djupt inom mig: Felet låg inte hos hunden. Felet låg hos folk som tror att allt som inte passar deras bild av perfektion måste rensas bort. Dubbelmoral i sin klaraste form.
Idag är hunden fortfarande hos mig. Han heter Koko. Han har gått upp i vikt, ögonen lyser och han har lärt sig sova lugnt om nätterna. Grannarna säger inget längre, men deras blickar är lika kalla som förr när vi går förbi.
Men jag står fast:
Jag står mycket hellre ut med deras ilskna blickar än att lämna ett försvarslöst djur att dö på gatan.
