Tar jag inte ifrån dig hans hem
Varför har du kommit hit?
Gunilla stod i dörrposten, rak i ryggen. Händerna stadigt mot karmens båda sidor, som om hon spärrade av ett rum, eller kanske ett helt liv.
Hej Gunilla Andersdotter.
Jag frågade varför.
Elin blev tyst ett ögonblick och såg på mattan i tamburenden där mattan med blå och vit kant hon själv köpt en gång på Hötorget. Den låg fortfarande kvar, sliten men oförändrad.
Kan jag komma in?
Tystnaden kändes seg och långsam. Till slut flyttade Gunilla ändå på sig, utan ett ord, och försvann vidare mot köket. Som vore det en inbjudan.
Elin klev in och stängde dörren tyst bakom sig. Hallen luktade fortfarande hemtamt, men det stod annorlunda i luften. Ingen röklukt längre från Joakims jacka, som brukade hänga där, på vänstra kroken. Nu bara en flanellmorgonrock och en urtvättad lovikavante.
Gunilla slamrade redan med vattenkokaren i köket, men såg inte ut att vara på väg att bjuda på något. Det var något mekaniskt i rörelserna.
Såg att det lyste hos dig, sa Elin. Gick förbi av en slump.
Tio på kvällen?
Bussen var sen. Jag stod och väntade vid hållplatsen.
Gunilla ställde tillbaka vattenkokaren, vände sig om och mätte Elin med blickenmisstrons grumling. Men ännu inte avståndets.
Du kan väl hänga av dig då, när du nu är här.
Elin väntade in sin rörelse, hängde kappan där Gammelmors stickade mössa redan dinglade. Tvekade, och flyttade den sedan till den högra kroken.
De slog sig ner mittemot varandra vid det smala vardagliga köksbordet. Gunilla hällde te, utan att fråga om det önskades. Sköt fram socker, fortfarande med blicken fäst mot bordet. Det var innötta rörelser, sådana man gör trotsigt, för att kroppen redan vet vad som krävs av en värdinna.
Hur har du det? försökte Elin försiktigt.
Som förut, sa Gunilla och grep tvåhands om koppen. Allting som vanligt.
Elin såg på de gamla händerna, ådriga, ledgångarna svullna och med ålderns fläckar. De höll koppen för hårt för att vara “vanligt”.
Jag ville prata med dig, sa Elin.
Om vad?
Om allt möjligt.
Om papperen?
Elin tvekade.
Inte bara det.
Gunilla drack te och ställde ner koppen med ett ljud som var både betydelselöst och laddat.
Om papperen får du prata med notarien. Jag har sagt mitt.
Jag vet.
Varför tar du upp det igen?
Det var inget svar Elin måste ge. Hon tog hennes kopp. Den var för varm. Hon ställde tillbaka den.
Ute föll ett fuktigt höstregn, som om dropparna hängde fast i luften. Lyktans skugga klängde hit och dit längs fönsterbrädan.
Elin kände detta kök bättre än de flesta platser. Hon visste var snöret till plastpåsar låg, gamla batterier, sparade av Joakim: “det kan finnas lite kvar än”. Hon visste att spannet under diskhon bars fram på hösten varje gång röret började droppa. Hon visste att myntet som försvann bakom kylskåpet fortfarande låg kvar där, och att Joakim hade skrattat när de försökte pilla ut det med linjal, tillsammans hela trion Elin, Joakim och lillasyster Lovisa.
Lovisa. Tre månader sedan.
Jag tog med lite sylt, sa hon till slut. Plommonsylt. Den står vid dörren, märkte du?
Gunilla såg bort, sedan tillbaka mot bordet.
Jag såg.
Du brukade tycka om plommonsylt.
Tyckte. Paus. Tycker, kanske.
Det var ett sådant språkligt snubbel som träffade rätt. Som om Gunilla inte längre visste i vilket tempus hennes känslor hörde hemma.
Elin tänkte att hon kanske förstod. Hon själv började också prata om Joakim i presens, mitt i en mening, och tystnade sedan, och då blev tystnaden ännu tyngre än orden.
Jag hörde att du skulle till Eva i Göteborg, mumlade Elin.
Tänkte det. Inte blivit av än.
Vad väntar du på?
Gunilla ryckte på axlarna vagt. Det är så mycket som ska göras.
Men det fanns inga sysslor, och det visste båda. Bara lägenheten, som var för tyst att lämna ensam. Rädslan att åka bort och komma hem till en tomhet. Eller rädd för att Eva skulle börja tycka synd om henne, och Gunilla visste inte hur man blev ömkad.
Gunilla Andersdotter, sa Elin, dämpad och allvarlig. Jag är inte här för papperens skull. Det är sant.
Sanning Gunilla upprepade ordet, det gick inte att avgöra om hon trodde henne.
Jag förstår att du är arg på mig.
Jag är inte arg.
Okej.
Jag förstår bara inte, sa Gunilla nu, och det vibrerade något oväntat i hennes stämma, Hur går man vidare? Det har gått ett halvår. För dig, kanske, men jag sitter kvar.
Elin letade inga förklaringar. Hon satt bara där.
Jag såg dig, sa Gunilla plötsligt. Edith i trappan såg dig också. Med någon i ett café. I augusti. På Götgatan.
En kollega. Vi skrev klart ett projekt ihop.
“Kollega”. Samma eko igen.
Ja.
Gunilla gick till fönstret och såg ut på regnet och lyktan.
Joakim älskade dig, sa hon, utan att vända sig om. Kanske mer än du fattade.
Jag förstod.
Är du säker?
Elin kramade koppen. Något guppade mjukt i henne, som skuggorna från lyktan.
Jag påstår inte att du är dålig, sa Gunilla. Fortfarande vänd från henne. Du är ung, Elin, fyrtiotvå. Ditt liv ligger där framför dig. Jag är sextioåtta, han var min enda son.
Jag vet.
Nu är han borta. Och du kommer med sylt.
Elin förnam tacksamheten i att Gunilla var så direkt. Den kunde hon hantera.
Jag vet inte hur man gör annars, sa hon. Orden räcker inte. Jag måste komma, och ha med något. Hellre sylt än tomhänt.
Gunilla vände sig om, granskade henne länge.
Har du gråtit? Innan du ringde på?
Lite.
På trappan?
Ja.
Något gled över Gunillas ansikte, knappt synligt. Hon satte sig.
Vi är två idioter, sa hon.
Det var det mest uppriktiga på hela kvällen.
De teg. Regnet ökade. Nu hördes det.
Berätta för mig, bad Elin. Om testamentet. Med egna ord.
Gunilla såg förvånat på henne, som om hon inte stött på någon som faktiskt ville höra.
Det är lägenheten, hans lägenhet. Jag och Rolf sparade i åtta år för att han skulle få den. Han bodde där, du bodde där Lägenheten var hans. Nu säger papperen
Papperen säger att den tillfaller mig, sa Elin.
Ni var aldrig gifta.
Vi levde ihop i sex år.
Jag vet. Gunilla slog ihop händerna på bordet. Men ändå känns det som om han velat att jag skulle haft del i det. Att jag inte bara skulle ställas åt sidan.
Han skrev själv testamentet. Det vet du.
Det vet jag. Paus. Kanske gjorde han rätt. Jag vet inte längre. Först var jag arg. Nu mest förvirrad.
Vad är det du inte förstår?
Varför du håller fast vid den. Du sa ju till Sofias dotter att en dag kanske du flyttar. Behöver du inte den själv, varför släpper du den inte bara?
Elin såg på henne.
Jag sa det när jag mådde värst, i juli. Jag vet inte vad som händer.
Om du säljer den började Gunilla.
Tänker inte sälja.
Om du någon gång gör det säger du till mig först då? Mig, inte någon annan?
Där och då insåg Elin att det var just detta. Inte lägenheten som yta, inte pengarna. Rätten att inte bli en utomstående. Att få veta först. Den tunna länken till sonen, via den här kvinnan.
Först av alla, sa Elin. Jag lovar.
Gunilla nickade kort, hällde upp mer te.
Har du ätit idag?
I morse.
I morse, ja. Gunilla reste sig, öppnade kylskåpet. Jag kokade soppa. Med vermicelli. Vill du ha?
Ja tack.
Gunilla värmde soppan i tystnad, Elin såg på hennes rygg. I någon annan dröm hade de varit annorlunda, kunnat åka till landet ihop, fira jul tillsammans, ringt varandra om vardagliga ting. Eller kanske inte. De var ändå för olika för att bli nära men för lika för att bli likgiltiga.
Soppan doftade barndom: morot, lök, nudlar, lite persilja. Ingen festmat, bara något man kokar åt sig själv.
Gott, sa Elin.
Överdriv inte.
Det är gott.
Gunilla åt, sade sedan utan att se upp:
Han letade efter dig på sjukhuset. Vet du det?
Elin stannade mitt i rörelsen.
Vad?
Du reste bort i april, sa att det var konferens. Han blev inlagd, jag hälsade på. Han frågade varje gång när du skulle komma. Jag visste inte. Han sa, hon skulle komma idag? Imorgon? Övermorgon?
Elin lade ifrån sig skeden.
Jag kom hem direkt när jag fick reda på det.
Jag vet. Gunilla såg upp. Det är inte för att lägga skuld. Bara för att du ska veta.
Varför?
Kanske så någon mer vet det än jag.
Det blev tyst och Elin tog en klunk kallt te.
Han sa aldrig att han var rädd, sa hon. Jag trodde alltid han var lugn, trygg med allt. Jag trodde han ville att jag skulle hålla mig undan, att han mådde bättre då.
Han tyckte inte om att man tyckte synd om honom.
Just det. Jag trodde jag gjorde rätt.
Kanske gjorde du rätt. Kanske inte. Vem vet.
Och just det där “vem vet” lade sig i rummet.
Elin hjälpte till att duka av, lika tyst som Gunilla. De stod tillsammans vid diskhon, Gunilla diskade och Elin torkade. Det var ett särskilt sorts samarbete som bara närmast släktingar kan.
När de satt igen bjöd Gunilla på en handfull små torra småkakor från Karins Bageri på hörnet.
Edith tycker jag ska börja på akvarellmålning, berättade Gunilla. Pensionärscirkel i samlingslokalen på torsdagar.
Ska du?
Vet inte. Ganska fånigt.
Vad är fånigt med det?
Jag har varit upptagen hela livet. Rolf, Joakim, jobbet. Och så väntade jag ju barnbarn, men nej. Att bara måla för sin egen skull, det känns konstigt.
Kanske är det tiden nu?
Lätt för dig att säga.
Svårt att säga också, påstod Elin. Det är svårt för mig också.
Gunilla såg förvånat på henne.
Du ska inte börja i cirkeln, va?
Nej. Men jag måste också hitta något. Jag har jobb, vänner. Men när jag kommer hem tänker jag att nu skulle han komma, säga något dumt skämt och allt skulle hamna rätt.
Tystnad.
Han var bra på dumheter, log Gunilla.
Ja.
Han kom norrifrån och sa, “Mamma, jag trodde när jag var liten att igelkottar hette så för att de hade kottar.” Var får de det ifrån?
Han sa till mig att “elefant” heter “zaan” på mongoliska och tyckte det var hysteriskt roligt, för det lät så malligt.
Gunilla log. Ett kort, förvånat skratt.
Var fick han allt ifrån.
Han läste ju jämt.
Ständigt en bok, från fem års ålder.
Han visade foto för mig; ni på landet, han satt på trappan med klistermärken, alla lekte men han läste.
Jag minns trädgårdslandet, Gunilla såg inåt. Rolf odlade, Joakim läste. Jag undrade vad det skulle bli av honom. Men så blev det så.
Vad läste han?
Kaptenbok efter kaptenbok. Han såg inte havet förrän han var sexton. “Och hur känns det?” sa Rolf. Joakim sa, “Det är mindre än i böckerna.”
Elin log. Joakims version var likadan.
Han talade mycket om Rolf, sa Elin. Han saknade honom.
Rolf, Rolf Olofsson, dog sex år tidigare, innan Joakim mötte Elin. De träffades aldrig.
Det gjorde han, sa Gunilla. Det gör jag också. Varje dag. Man vänjer sig men saknar ändå.
Det är inget motsägelsefullt med det.
De var tysta länge.
Berätta något om honom som barn. Joakim sa aldrig mycket om sin barndom.
Varför vill du veta?
Jag vill det. Medan det ännu finns någon som kan berätta.
Gunilla reste sig, gick ut. Elin hörde hur det rotades bland kartonger. Gunilla var tillbaka med en gammal låda från vinden.
Hans saker, sa hon. Jag rensade i september. Behöll en del.
Hon öppnade locket. Där låg kollegieblock med barnslig hand, en liten plastigelkott, ritningar. Elin tog en kladdbok, läste: “Joakim Olofsson, klass 2A”.
Herregud, mumlade hon.
Precis, sa Gunilla. Det säger jag varje gång.
De bläddrade. Gunilla berättade om huvudstående, om katten Joakim släpade hem, om beslutet att bli systemutvecklare för att “man behöver inte gå ut, kan jobba i tofflor”.
Det gjorde han, sa Elin.
Han höll sitt ord.
Det var nästan midnatt när Elin såg på klockan.
Jag måste nog åka. Sista bussen.
Stanna, sa Gunilla, lite för snabbt. Sov på soffan. Jag bäddar.
Det känns ovant.
Det är ingen annan som bryr sig.
Elin såg undrande på Gunilla som redan reste sig.
Tack, sa hon till sist.
Gunilla bäddade. Elin diskade ur kopparna, såg sin spegelbild i det svarta fönstret, kökets gula sken bakom sig. Tre månader tidigare hade hon aldrig kunnat föreställa sig detta: soppan, böckerna, ett “stanna”.
Insikten var att det som behövs efter en förlust inte går att lösa juridiskt. Det kräver att någon bara kommer, med sylt eller tomhänt, och bara är där.
Kunde något förändras? Kanske, kände Elin, hade något rört sig denna natt.
Rummet där hon låg var det samma, med den lite sneda soffan och rutiga filten Gunilla kallade “brun” men som mer var tegelröd. På hyllan stod Rolfs blekta bokryggar”Utvandrarna”, “Den allvarsamma leken”, någon historiaoch mitt emellan, en tunn bok som Elin inte kände igen. Hon steg upp, läste titeln: “Brev från Ingenstans”, okänd författare. Hon öppnade. Där stod med Joakims handstil: “Till mamma på födelsedagen. Läs långsamt. Älskar dig.”
Elin stängde boken, satte tillbaka den. Satte sig och betraktade den i halvmörkret länge.
Det var tyst, förutom när Gunilla gick över golvet eller öppnade kranen en stund. Livet fortsatte, trots allt.
Morgonen därpå kokade Gunilla gröt. Elin kom in till köket, Gunilla pekade på stolen och ställde en skål havregrynsgröt framför henne, utan att fråga. Ett glas apelsinjuice bredvid. Utanför: grå oktober, våta gator, nakna grenar.
När börjar du jobbet? frågade Gunilla.
Tio. Hinner.
Du tar tunnelbanan?
Mm.
Tredje stationen, visst?
Du minns, sa Elin förvånat.
Joakim berättade.
Elin åt. Sältan, inte sötma, smör. Som mamma brukade koka, för länge sen, innan Elin vande sig vid söt.
Jag vill visa dig något, sa Gunilla och hämtade ett kuvert. Hittade när jag städade. Hans brev från lumpen. Han gjorde lumpen på universitetet, du vet. Han skrev hem. Vill bara att du läser. Så du vet hur han var.
Hon lade ett tresidigt brev i Elins hand. Handskrivet, tätt. Elin läste långsamt, just som det stod i dedikationen.
Joakim skrev om morgondimman utanför baracken, om en gammal asp som inte rörde sig, om längtan efter mammas piroger, tystnaden i sitt rum. Någon Joakim Elin aldrig mött. Mjukare.
Kan jag få ta en kopia? Eller kanske fota?
Gunilla såg på henne.
Ta det, sa hon till sist. Ha det.
Men det är ditt.
Elin. Det var första gången Gunilla sa hennes namn. Ta det.
Elin tog emot, hittade inga ord.
De diskade tillsammans.
Åk till Eva ändå, sa Elin. Lägenheten står kvar. Eva väntar på dig.
Hon ringde förra veckan, erkände Gunilla. Tycker jag är dum.
Då är det bara att resa.
Vi får se.
Elin hängde tillbaka handduken.
Jag kan komma förbi ibland. Om du vill.
Gunilla stängde av vattnet. Höll handduken i handen en stund.
Gör det, sa hon till sist. Jag kokar soppa.
Med nudlar?
Eller vill du hellre ha korngryn?
Nej, nudlar är bra.
Kom då.
Elin klädde på sig, Gunilla följde till dörren. Elin tog kappan, vände sig om.
Tack för natten.
Det var inget. Gå nu så du inte blir sen.
Elin tog ett steg, stannade.
Boken Joakim gav dig. Har du läst?
Började. En paus. Läser långsamt.
Han skrev så.
Han kände mig väl.
Elin log, öppnade dörren.
Hejdå.
Hejdå.
Elin hörde hur låset föll, efter en paus, som om Gunilla väntade.
I trappuppgången luktade det fukt och målarfärg. Lampan blinkade men slocknade aldrig. Elin gick långsamt nedför, höll räcket.
Utanför var Stockholm lika grått; folk på väg till jobbet, bilar, hungriga duvor.
Hon gick mot tunnelbanan och tänkteförsoning är ingen färdig punkt. Inget beslut. Det är kanske just detta: soppa, de där kladdböckerna, natten på någon annans soffa. En handduk i någons händer. Ett brev längst ner i väskan.
Framtiden var oklar. Vad hon och Gunilla nu var, var oklart. Inte bara “svärmor” och “svärdotter”. Något annat, uppbyggt kring minne och kärlek till samme man.
I väskan låg brevet. Hon tänkte inte ta fram det förrän till kvällen, hemma.
Hon klev på tunnelbanan. Dörarna stängdes.
Några stationer innan sin, tog Elin upp mobilen och skrev till Gunilla: “Jag kom fram. Tack för gröten.”
Svaret kom tjugo minuter senare, på jobbet, bland sorl och möten:
“Varsågod. Sylten är inställd i skåpet.”
Elin stängde mobilen. Tog av sig kappan.
I korridoren skrattade någon högt, fel plats fel tid. Utanför syntes en bit himmel, ljusgrå, nästan vit. Hon tänkte att kanske, kanske spricker det upp till kvällen. Eller så inte. Oktober är en drömmig, oberäknelig månad.
Hon gick på möte.
Fredag kväll, tre dagar senare, ringde Gunilla. Elin höll just på att värma mat och hann bara på tredje signalen.
Jag åker till Eva, sa Gunilla direkt. På lördag morgon.
Vad bra, sa Elin.
Blir borta tio dagar.
Vad bra.
Paus.
Det är väl okej att jag ringde?
Självklart. Jag är glad.
Jaha. Gunilla tystnade, sen: Elin.
Ja?
Boken på hyllan, i rummet du sov. Ta den nästa gång. Den var Joakims. Då ska han få följa med dig.
Elin stod vid spisen, höll skeden. Soppan kokade.
Det gör jag.
Bra då. Jag ska fortsätta packa.
Trevlig resa.
Tack.
De var tysta, två människor som vet att även i tystnad säger man saker.
Hejdå, sa Gunilla.
Hejdå.
Elin sänkte värmen. Ställde undan skeden. Tittade ut genom fönstret där lyktorna tändes mot natten.
Någonstans i Göteborg fixade Eva redan fika till lördagen. Någonstans i ett annat skåp stod plommonsylten. Någonstans på en hylla en bok med orden “läs långsamt” och “älskar dig”.
Kanske är det allt som är kvar. Inte vad notarien skrivit ner. Inte papper eller kvadratmeter. Utan allt detta: sylt i fel skåp, ett brev i ett gammalt brunt kuvert, några ord i rätt tid och rum.
Elin tog skeden och rörde om i soppan.
