**Dagboksanteckning**
“Jag äter inte det där,” muttrade svärmodern och såg med avsmak på tallriken.
“Vad är det för något?” frågade Elin och vek på näsan som om någon satt fram en hink sopor.
“Kålsoppa,” förklarade hennes svärdotter, Lovisa, med ett leende. Hon lyfte locket på den keramiska soppskålen och hällde upp den varma, färgglada buljongen. “Det är verkligen skönt att laga mat med grönsaker från egen trädgård.”
“Jag ser ingen skillnad,” fnös Elin föraktfullt. “Men det tar väl en massa tid att sköta om trädgården?”
“Absolut,” skrattade Lovisa vänligt. “Men när det är en hobby blir det aldrig jobbigt.”
“*Din* hobby, inte något påtvingat,” muttrade Elin och knep ihop läpparna. “Vem har du lagat allt det här åt?”
“Åt oss. Det är inte så mycketbara till två måltider.”
“Jag äter inte den där gröten,” svarade Elin, viftade bort det och backade. “Vad är det ens för otyg?” Hon låtsades kväljas och höll handen för munnen, vände sig bort från bordet.
Lovisa himlade med ögonen och suckade.
Hon hade träffat Henrik, Elins son, för ett och ett halvt år sedan. Kärleken blommade så snabbt att de gifte sig redan efter en månadutan stort bröllop. Med sparade pengar köpte de sin dröm: ett landställe, som de småningom fixade till tillsammans.
Under tiden hade Lovisa bara träffat Elin fyra gånger. Likå många som Henrik. Tre av gångerna var det hon som övertalat honom att hälsa på under högtider.
Elin ansåg alltid att sonens äktenskap var ett misstag. Men hennes vuxna, självständige son lydde henne inte, så hon väntade på det hon trodde var oundvikligt: att de skulle gå isär.
Men det dröjde, och det började reta henne.
Elin förstod inte vad Henrik såg i den här “vanliga flickan,” och undrade hur Lovisa fått honom att bli förälskad. Han var en stilig ung man, omgiven av kvinnor som var mer passande och vackra.
Dessutom var Elin stadskvinna in i själen, och hon hade uppfostrat sonen likadant. En mors intuition sa henne att Henrik redan tröttnat på landet, och att det bara krävdes en liten knuff för att allt skulle bli som förr.
Efter den här bitterheten var hon säker på att han äntligen skulle hitta en partner som kunde bli hennes vän.
Men hon måste skynda siginnan den listiga Lovisa fångade honom med ett barn!
Elin smidde en plan: hon ringde sin svärdotter och bad att få komma på besök, eftersom hon inte blivit inbjuden till inflyttningsfesten.
Lovisa påminde henne om att hon ringt två gånger, men Elin alltid avböjt med ursäkten att hon var upptagen. Elin viftade bort det och insisterade på att hälsa på sin son.
Två dagar senare stod hon i deras ljusa vardagsrum, knappt förmögen att dölja sin förfäran.
Henrik hatade ju soppaprecis som hon och hennes avlidne make! I deras familj åt man bara mat man kunde identifiera. Hur kunde han låta sin hustru ta över så snabbt? Var hon en häxa?
Elin skakade av sig tanken att Lovisa höll fast honom med sängkamratens färdigheter. *Lovisa?* Omöjligt! Det måste vara trolldom! Annars, varför åt sonen den där smörjan?
Hon gav Lovisa en mördande blick. Denna “helgon”-aktiga flicka höll på att *förgifta* hennes son!
“Vad är det som är otydligt?” sa Lovisa, låtsades ignorera hennes teater och räckte fram en ny tallrik. “Det är enkel kålsoppavitkål, lök, morötter och rödbetor efter farmors recept. Också lite örter från trädgården och en skvätt grädde.”
“Ät du din gegga!” fräste Elin.
“Du skulle behöva det i din ålder. Fibrer är bra för magenoch när magen mår bra, mår man bra.”
Elin rodnade av ilska men svarade inte. “Varför tvingar du Henrik att äta det här?”
Lovisa bligade oförstående. “Han verkar gilla det.”
“Vad kan en man göra om det inte finns annat?”
“Laga nåt han gillar? Beställa hem mat? Gå till grannen? Besöka sin mamma?” Lovisa log.
Vid sista förslaget rodnade Elin ännu mer. “Var inte sarkastisk! Du kunde åtminstone frågat mig vad han gillar, av artighet.”
“Elin, jag frågade *honom* direkt. Han är vuxenhan säger att han gillar allt.”
“Han ljuger! Ser du inte det? Först ville han inte göra dig ledsen. Nu tvingar han sig!”
“Jaså?” Lovisa drog på munnen. “Soppan är redan lagadvi slänger den inte. Han får anstränga sig. Men du kan väl stötta honom?”
“*Va?!*” Elin stirrade på henne.
“Nej? Synd. Henrik skulle uppskatta din solidaritet.”
“Du”
“Lovisa! Vi är hemma!” ropade Henrik glatt från hallen.
En vit, yvig hund kom springande in, skällande.
“Aaaah!” skrek Elin och gömde sig bakom Lovisa.
“Lugn, det är Freja. Hon bits inte,” sa Lovisa och höll upp handen. Hunden satte sig genast. “Duktig flicka.”
“Varför släpper ni in grannens hund?” väste Elin chockad.
“Hon är *vår*. Och hon bor inomhushon är en familjehund.”
“*Inomhus?!* Det är ohygieniskt!” utbrast Elin. “Och Henrik gillar inte hundar!”
“Nej, *du* gillar inte hundar. Hej mamma,” sa Henrik när han kom in. “Bra timingdu är precis i tid till lunch.”
“Hej, älskling!” Elin stod kvar och väntade på en kyss på kinden, men Henrik gav henne bara en snabb krammedan Lovisa fick en öm puss på munnen.
“Ska vi äta?” Han luktade i luften och log.
“Gärna, men det finns inget *ätbart* här.”
“Vad menar du?”
“Ni har lagat svinmat. Förresten, du sa inget om att ni hade grisar. Vilken stank det måste varavärre än stadstrafik.”
Henrik stirrade på sin mor, sedan på Lovisa, och slutligen på bordet. Hans nackmuskler spändes och blicken blev kall.
“Ärligt talat, jag hade glömt dina fasoner,” sa han med ett bittert leende.
“Vilka fasoner? Det är våra smaker, våra principer! Du klagade aldrig!”
“*Jag?* Som barn var jag rädd för din ilska. Som vuxen ville jag inte förvärra det mellan oss.”
“Vad pratar du om?!” skrek Elin, vilket fick Freja att skälla igen. “Tyst!” fräste hon och hotade med näven. “Hon har sina preferenser,” fnös hon mot Lovisa”Det är dags för dig att resa hem nu, mamma,” sa Henrik lugnt och öppnade dörren på vid gavel.
