Skämtar du eller? skrattade hon, Nej, har ni inte hört, jag har ju en jättestor familj!
Smyckessamlingar på temat
Elin har bott själv i flera år i en liten stuga ute i utkanten av byn. Men varje gång nån påpekade att hon var ensam kunde hon inte låta bli att le.
Ensam? Nej men snälla, det är då fasiken inte bara jag!
Gummorna i byn log lite snett och nickade förstående, men så fort Elin gått förbi rullade de med ögonen och snurrade diskret med fingret vid tinningen. Hennes familj, det var minsann Någon karl hade hon aldrig, inga barn heller ensam som en katt.
Där var just det, Elin kallade sina djur för familjen. Det brydde hon sig inte ett dugg om ifall folk fann märkligt. För enligt bygdens logik skulle boskap ha mening: en ko för mjölken, en höna för ägg, kanske en hund för gårdens skull och en katt som tar mössen.
Men Elins kattgäng bestod av fem stycken och hundarna var fyra. Allihopa bodde de inne i huset, inte ute i ladugården som grannarna tyckte var mer rätt och riktigt.
De kunde prata bakom ryggen om hur tok-Elin ändå var hopplös prat om djuren som bästa sällskap bet aldrig på henne. Hon bara flinade då och räknade upp alla namn på katterna och viftade bort dem:
Nu räcker det, de har redan sett nog av världen, vi har det bäst hemma tillsammans.
Fem år tidigare hade Elin förlorat både sin man och son på samma dag. De skulle hem från fisketuren och så, mitt på E4:an utanför Östersund, kom en lastbil rakt mot dem
När chocken lagt sig märkte Elin att hon absolut inte orkade bo kvar i Stockholmslägenheten allt där påminde om de hon älskat. Hon klarade inte av att gå samma gator och handla i samma ICA; och de där tafatta blickarna från grannarna… det gick bara inte.
Sålde lägenheten inom ett halvår, tog med sig katten Svea och flyttade ut till en liten röd stuga vid skogsbrynet någonstans utanför Falun. På somrarna höll hon på med sin lilla odling och på vintern fick hon jobb i skolmatsalen borta i staden.
Alla djuren samlade hon på olika sätt. Någon hittade hon på tågstationen, hungrig och frusen, en annan dök upp vid matsalen och bad tyst om lite köttbullar.
Så byggdes Elins storfamilj upp själsfränder, alla på sitt sätt ensamma eller tilltufsade av livet. Men hennes värme och omtanke räckte till dem alla och de svarade med ovillkorlig kärlek.
Det var förstås inte helt smidigt att mätta så många magar, men Elin klarade det och satte varje gång gräns för sig själv: Inga fler djur nu, Elin
Men i mars, när man just börjat tro på våren efter några soldagar, överraskade vintern igen över Dalarna med snö, bett och snålblåst. Elin hade bråttom till kvällens sista buss mot byn, det var två lediga dagar framför henne så hon passade på att handla bland annat torrfoder och konserver till katt- och hundgänget. Armarna stretchades av de tunga kassar hon släpade.
Hon försökte hålla blicken fokuserad rakt fram, tänkte bara på sina pälsklingar där hemma och värmen som väntade. Hon tyckte sig minnas sitt löfte: Släpp förbi, Elin ingen mer
Men ibland lyssnar hjärtat, inte ögonen. Precis när hon nästan nått bussen, slog hjärtat en volt och hon vände sig om.
Under bänken på stationen låg en hund. Den såg direkt mot Elin men blicken var liksom tom, glasartad. Hunden var täckt med snö, sett ut att ha legat där väldigt länge.
Folk gick förbi, insvepta i halsdukar, slängde blickar utan att stanna upp. Så många, men såg ingen?
Elins hjärta gjorde ont, hon glömde både buss och föresatser och kastade sig ner vid hunden, ställde kassar åt sidan och sträckte ut en hand. Hunden blinkade långsamt.
Tack och lov! Du lever! andades Elin, Kom, gumman vi går hem tillsammans nu.
Hunden rörde sig inte, men accepterade ändå Elins försiktiga hand när hon drog den ut från bänken. Det var uppenbart denna lilla själ hade nästan gett upp.
Hur Elin kom in på buss-stationen med både tungt packning och en utmattad hund i famnen minns hon knappt idag.
Hon satte sig långt bort i ett hörn, värmde och gnuggade den magra vovven, la hennes kalla tassar mellan sina händer, tyst mumlandes:
Kom igen lilla vän, vi ska ju hem, nu blir du min femte hund, det blir ordning och reda på flocken!
Hon plockade upp en köttbulle ur matkassen, höll fram till hunden som först vände bort huvudet. Men efter några minuter och lite värme ändrade hon sig, nosade och tvekade inte att svälja.
När bussen gått för längesen stod Elin och den skakande hunden vid landsvägen och liftade. Hon gjorde ett provisoriskt koppel med skärpet runt hundhalsen, men egentligen gick jycken, som nu fått namnet Frida, tätt tryckt mot Elins ben hela vägen.
Efter en kvart stannade plötsligt en Volvo och släppte in dem. Elin tackade och urskuldade sig för hunden, men chauffören log:
Nej då, låt henne sitta i sätet, det gör inget. Hon är ju knappast liten
Frida bustade ihop sig tätt, fortfarande skakande, och Elin höll om henne. Det var skönast så, för er båda.
De körde under tystnad. Elin tittade ut på snöfallet i strålkastarljuset, höll armen om Frida och kände sig för första gången på länge lugn och nöjd.
Föraren kastade ibland blickar på hennes profil och den räddade hunden, men sa inget. Han förstod ännu en av Elins räddade familjemedlemmar. Bilen stannade vid Elins grind. Han hjälpte henne med kassar och sparkade med axeln upp grinden. Den skramlade och föll av rostiga gångjärn.
Oj, bry dig inte om det suckade Elin, jag skulle ha lagat för längesen.
Ur huset hördes direkt högljudda skall och jamanden. Elin gick snabbt mot dörren, öppnade och hela menageriet vällde ut och nosade på dem.
Jaha, saknade ni mig eller? Nu är jag hemma, kära ni. Ni måste hälsa på Frida nu, hon är ny hos oss!
Frida kikade blygt fram bakom Elins ben. Hundarna svansade och katterna jamade och sniffade på påsarna som fortfarande hölls av mannen.
Men stå inte kvar ute, kom in om du vågar dig på oss och vår vilda gäng, ville du ha te eller kaffe kanske?
Men chauffören, som hette Erik, tackade artigt nej och sa att han hade långt kvar och att fjäderbollen där hemma nog blev orolig utan honom. Han log när han såg djuren svärma kring Elin på trappan:
Ja, ni får ta hand om familjen nu de har ju saknat er.
Dagen därpå, lagom till lunch, hördes plötsligt bankande utanför huset. Elin tog på sig täckjackan, gick ut och såg Erik där. Han hade med sig nya gångjärn och verktygssats.
Han log mot Elin:
Hej! Det var jag som fick grinden att rasa igår. Tänkte jag skulle fixa den. Erik heter jag, och du är?
Elin.
Djuren flockades runt honom, nyfikna. Erik satte sig ner och kliade dem bakom öronen, medan han pratade på dalmål.
Gå in och värm dig Elin, så syns vi om en stund. Jag tar gärna en kopp kaffe sen, och jag har med lite fikabröd i bilen. Och några ben till dina fyrbenta barn!
Smyckessamlingar på temat
Följ sidan för fler små vardagsberättelser! Lämna gärna en kommentar och tryck gilla om du blev rörd.
