Jag har nyligen träffat en tjej som vid första anblicken var helt enkelt vacker. Vi brukade promenera ofta tillsammans kring Göteborg, åkte ut med bilen längs kustvägen, besökte mysiga kaféer och gick på bio då och då. Men för mig var inte det här tillräckligt. Jag ville ha min flickvän nära mig hela tiden, inte bara på våra dejter. Så jag tvekade inte jag friade. Varför skjuta upp det? Vi älskar varandra och trivs ihop. Vi flyttade ihop, lärde känna varandra på riktigt. Till slut stod vi där, gifta.
Men min mamma gillade inte Elin, och hon lade inte fingrarna emellan när hon sa det rakt ut till henne. Elin vägrade bo med min mamma, trots att jag hoppades vi alla kunde bo tillsammans. Jag hade en tvårumslägenhet på Hisingen: ett rum till oss och ett till mamma. Men Elin ville knappt höra talas om det, hon insisterade på att vi skulle bo hos henne på hennes studentkorridor. Så efter bröllopet flyttade jag in i korridoren precis som Elin ville.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att bo i en studentkorridor, och särskilt inte under sådana förhållanden. Det första jag störde mig på var de gemensamma duscharna och toaletterna. Först kändes allt bara pinsamt, jag kunde knappt duscha där. Och kackerlackorna! De kröp verkligen överallt. Hur skulle man kunna leva där? Elin brydde sig inte om det. Hon sa bara att de varken ätit upp någon eller gjort skada, och att jag överdrev. Men det går ju inte att bli av med dem det är smuts överallt. I rummet bredvid oss bor ett par som ständigt skriker på varandra.
Åt andra hållet finns en familj med en liten flicka som gråter och skriker hela tiden. Ingen kan sova, varken hennes föräldrar eller vi. För inte länge sen hamnade jag i konflikt med en granne som druckit för mycket en natt och började bråka. Jag försökte lugna ner honom, och sedan dess har han försökt kasta mig in i diverse konflikter. Jag vill verkligen inte vara kvar. Jag har redan föreslagit för Elin att vi ska hyra en egen lägenhet.
Men hon är inte med på det. Hon säger att hon är van vid att bo här och att hon är lycklig. Visst, om vi hade haft vår egen lägenhet. Men hyran är skyhög hela min lön hade gått åt till den. Mamma föreslog att jag skulle flytta hem till henne igen. Hon lovade att inte lägga sig i vårt förhållande. Men Elin vägrar att ens lyssna på det förslaget.
På sistone har hon börjat prata om barn. Hon tror att en bebis skulle stärka vårt äktenskap. Jag vill också bli pappa, det är inget snack om saken. Men så fort jag tänker på hur vårt barn skulle behöva leva, med grälande grannar, skrik och ständigt oväsen, tappar jag lusten. Ibland går tankarna till skilsmässa inte för att jag inte älskar min fru, men levnadsförhållandena är helt enkelt inte acceptabla.
Jag vill att mitt framtida barn ska växa upp under bra omständigheter. Jag vet inte hur länge jag orkar härda ut. Nerverna är redan på bristningsgränsen. Elin vill inte kompromissa alls. Min lärdom av allt detta är att även om kärleken är stark, måste man ibland inse när kompromisser är nödvändiga och att det är omöjligt att bygga framtid på bara ömhet, någonstans måste tryggheten också få plats.
