Jag har aldrig gått runt och letat efter min “första kärlek” jag är ändå 62 år gammal nu. Men när en av mina elever nyligen bestämde sig för att intervjua mig fick jag veta att han letat efter mig. I hela fyrtio år! Men tro inte att det är den bästa delen… För när jag började gräva lite i hans bakgrund visade det sig finnas ett och annat han inte nämnt.
Jag är alltså 62, och har undervisat svenska och litteratur på gymnasiet i snart fyra decennier. Livet snurrar på sitt trygga, svenska vis: en kopp lagom ljummet kaffe, rullande korridorjour och berg av uppsatser om Selma Lagerlöf.
Varje december tvingar jag traditionsenligt iväg mina elever på projektet “Intervju med en äldre om deras bästa julminne”. Stön och suckar, förstås.
Uppgiften är lika populär som skolmatsalens levergryta.
Men i år tågade lugna Maja fram efter lektionen. “Fröken Ingrid, får jag intervjua dig?” frågade hon och viftade med pappret.
Jag skrockade: “Men snälla, mina julminnen är tråkigare än en tisdag i februari. Ta din farmor, eller fråga någon granne som varit med om roliga katastrofer!”
Maja lät sig inte avskräckas. Hon log sitt lilla envisa leende: “Jag vill faktiskt intervjua dig.” Bestämd, som bara en tonåring kan vara.
Så jag gav upp. “Okej, men förvarnar dig: om du tar upp julkakan jag alltid misslyckas med, så kommer jag att såga den!” Hon fnissade. “Deal.”
Nostalgi och gamla minnen
Dagen därpå satt hon i klassrummet, blocket öppet, vippande på stolen. Hon började enkelt: “Hur firade ni jul när du var liten?”
Jag berättade om min fars eviga dragande på “Nu tändas tusen juleljus”, granen som lutade misstänkt varje år och min olycksfågelskaka som alltid sjönk ihop.
“Mmm… får jag ställa en mer personlig fråga?”
När hon undrade om jag någonsin varit förälskad under julen brände det plötsligt till av ett gammalt sår inombords.
“Jo, med honom… Han hette Håkan.” Vi var unga och dumma, drömde om framtiden utan en aning om vad som väntade.
Fyrtio år av letande
Några dagar senare dök Maja upp igen, viftande med mobilen. “Fröken Ingrid, jag tror jag har hittat honom!”
Jag trodde hon skämtade. “Vem har du hittat?”
Hon strålade, visade mig en annons på skärmen: “Söker tjejen jag var kär i för 40 år sen.” Hjärtat slog ett skutt. Där var en bild av mig, sjutton år, blå kappa och charmigt sneda framtänder.
“Ska jag skriva till honom?” frågade Maja och såg mig rakt i ögonen. Jag tappade nästan talförmågan.
När Maja sa hon kunde ordna kontakt blev jag… ja, oväntat hoppfull. Efter alla dessa år han hade verkligen inte glömt.
Så utbytte vi några meddelanden innan vi till sist bestämde oss för att ses på ett kafé i centrala Västerås. Jag valde kläder som faktiskt speglade den jag blivit och inte den jag var på det där gamla fotot.
Den där märkliga återträffen
När jag såg honom åren hade förstås gått men ögonen var de samma. “Ingrid,” sa han, med den där rösten jag mindes. Mellan då och nu låg en hel livstid men plötsligt kändes allting ganska nära ändå.
Vi pratade oss tillbaka genom tid och minnen. Delade historier om vad som hänt sen sist. Kom fram till att vi, trots omvägar och vuxenliv, ändå funnits kvar hos varandra på något märkligt sätt.
“Alla dessa år…” sa han, “har du ändå alltid varit någon särskild för mig.”
I den stunden kom kraften tillbaka. Kanske är livet verkligen så att det aldrig är helt försent. Kanske får man en chans till.
Och nu då?
Visst har vi haft våra motgångar, både Håkan och jag. Men den där fikan med honom fick mig att förstå: hoppet kan dyka upp när man minst anar det. Och ärligt är inte precis det själva grejen med livet? Att kunna börja om, även om man fyllt sextio och lite till? Jag är redo för vad som än väntar och faktiskt till och med lite nyfiken.
