Jag heter Anna Lindberg och när jag var arton år födde jag min första dotter, lilla Lovisa. Den födseln var inte skrämmande den kändes nästan som en kall vind i en sommaräng. På den tiden hade surrogatmödraskap spridits som en löpeld i Skandinavien, och tanken på att bli surrogatmamma började gnissa i mitt huvud.
Vår familj levde på knappt någon inkomst. Mina föräldrar, Karin och Arne, klarade knappt av att försörja mig och mina tre systrar, Elsa, Ingrid och Sofia. Jag gifte mig med Johan Persson när jag bara var sjutton, och med vår lilla dotter kämpade vi för att få mat på bordet. Vi hade ingen egen lägenhet, så vi bodde i ett trångt rum i en gammal hyreshusbyggnad. Johan såg på min idé om surrogat som en galen dröm och vägrade hjälpa till, även om jag trodde den kunde lösa våra ekonomiska bekymmer.
När vår andra dotter, Signe, föddes, blev situationen ännu värre. Johan reste sig ur familjen, oförmögen att bära vår börda. Jag stod ensam med två små flickor, men min mor och systrar tog över när jag var på jobbet och såg till att barnen fick mat och värme. Trots deras stöd räckte pengarna fortfarande inte till, och jag bestämde mig för att äntligen följa den idé som länge burit på i mitt sinne.
Jag reste ner till Köpenhamn och kontaktade en surrogatbyrå. Vi försökte flera gånger med embryoöverföring, men varje försök slutade i tystnad. Vid sista försöket förlorade jag barnet i en missfall. Hjärtat krossat återvände jag hem och tänkte ge upp. Sex månader senare såg jag en annons på nätet: en klinik i Malmö lovade generösa villkor. Jag ringde, och tänkte att om det lyckas är det en räddning; om det misslyckas får vi stå kvar i mörkret.
Den här gången gick allt i lås. Tolv månader bodde vi i en fin lägenhet i ett nybyggt hus, och de blivande föräldrarna, ett välbärgat par från Göteborg, skämde bort oss med exklusiva livsmedel, köpte leksaker till Lovisa och Signe och betalte våra biobiljetter och zooutflykter. Nio månader senare födde jag en frisk pojke, Axel, med klar blå blick.
Vi återvände till vår hemstad, och ersättningen från surrogatet räckte till att köpa en tvåa på Storgatan. Vi hade nu ett stabilt hem och ett år framför oss där vi kunde andas lättare. Två år senare blev jag återigen surrogatmamma, den här gången för en familj från Kina, och födde ännu ett barn.
Idag lever jag, Lovisa, Signe och Axel i ett rymligt hus där allt står på rad. Vissa kritiserar mig, men för mig är det bara kärlek som visar vägen att ge min familj ett liv i trygghet, även om vägen dit går genom okända landskap.
