Jag gifte mig bara tre månader efter att jag tagit studenten.
Jag var inte ens 18, fortfarande med skoluniformen slängd över en stol och drömmar om framtiden som låg i högar ovanpå huvudet.
Alla hemma visste att jag hade pojkvän.
Mina föräldrar bad mig att vänta, att plugga, att ta chansen de ville ge mig att gå på universitet.
Men nej då, jag lyssnade inte.
Jag blev gift med en man fem år äldre än mig, övertygad om att kärleken fixar allt.
Vi flyttade in i ett litet rum vi hyrde, med en lånad säng, en gammal spis och ett kylskåp som lät som en Volvo 240 på tomgång.
De första åren var ett maraton i trötthet.
Vid tjugo var jag gravid med min första dotter, och strax därefter kom barn nummer två.
Han jobbade lite, kom hem trött, irriterad och ofta utan hela lönen.
Jag gjorde magi med maten: tunnade ut riset, snålade med oljan, var mästare på linser hade minst tio recept.
Jag tvättade för hand, bar hinkar med vatten, sov knappt alls.
Jag gillade aldrig att prata om mina problem.
Utåt såg jag ut som en stabil, “bra gift” kvinna.
Inuti var jag slutkörd.
Efter fem års äktenskap och en liten, egen bostad det sociala radhuset du vet så rasade allt.
Jag fick höra att han hade en affär med en gift kvinna.
Det var inte bara snack.
Hennes make började jaga honom, skrev sms, dök upp nära vårt hus.
En morgon packade min man sina kläder, sa att han skulle bort “några dagar”, och kom aldrig tillbaka.
Han stack inte bara.
Han lämnade mig ensam med två små barn, räkningar och ett hus som ropade efter underhåll.
Där började mitt liv som ensamstående mamma.
Jag tog jobb som städerska på en skola.
Klockan 04:30 ringde väckarklockan, jag lämnade halvfärdig lunch, väckte barnen, lämnade dem hos min mamma och cyklade till jobbet.
Min lön räckte knappt till det mest nödvändiga ibland fick jag välja mellan att betala vattnet eller köpa nya skor till barnen.
Veckor med bara bröd och bönor, ris med ägg, tunn soppa.
Jag bad aldrig om hjälp.
Jag bet ihop och körde på.
Min mamma blev min klippa.
Hon hämtade barnen, gav dem mat, badade dem, hjälpte med läxorna.
Jag kom hem på kvällarna, stel och trött.
Ibland satte jag mig på sängen och grät tyst för att ingen skulle höra.
Jag ville inte att barnen skulle växa upp med känslan att de skulle tycka synd om mig.
Under tiden dök han aldrig upp.
Ibland fick jag sporadiska sms ursäkter, löften som aldrig hölls.
Underhållet kom om han kände för det om det alls kom.
Jag lärde mig att inte räkna med det.
Jag sålde försäkringar för att laga taket, jobbade extra i kontor och gav foto-lektioner (självlärd såklart).
Söndagskvällar blev det handtvätt sent, eftersom tvättmaskin var en lyx.
Åren gick.
Min äldsta dotter växte upp och såg på när hennes mamma gick ut tidigt och kom hem sent hårt liv alltså.
Hon blev ansvarsfull vid tidig ålder.
Min lille son blev disciplinerad, allvarlig och beskyddande.
Socialt liv?
Nej, glöm det.
Jag hade aldrig tid för dejter, promenader eller semestrar.
Min semester var de tysta nätterna när alla sov.
Den dagen då min dotter tog examen i juridik grät jag som aldrig förr.
Jag såg henne med toga och mössa självsäker, välformulerad och tänkte på den där 18-åriga tjejen som gav upp studier för kärleken.
Jag kände att min uppoffring inte varit förgäves.
Och när min son tog examen som officer rakryggad, vass uniform fick jag samma klump i halsen.
Idag tittar jag tillbaka och blir fortfarande förvånad över allt jag klarade.
Jag har varit ensamstående mamma nästan hela mitt vuxna liv.
Jag har uppfostrat mina barn med slit, disciplin och kärlek.
Ingen gav mig något, ingen bar mig.
Och ändå här är vi.
