Dagbok Jag ger bort ingen.
Min styvpappa har aldrig varit elak mot oss. Han klagade åtminstone inte över brödskivorna, bråkade inte om plugget det enda han kunde brusa upp över var när lilla Elin kom hem senare än hon fått lov.
Jag har lovat din mamma att jag ska ta hand om dig! brukade han skälla när Elin försökte mumla att hon redan var myndig. Och jag vet bäst vad du får göra och inte! Jaså, du tror du kan allt för att du tagit studenten? Skaffa ett riktigt jobb först, sen kan du börja leda vuxenliv!
Efteråt brukade han bli lite lugnare.
Han kommer ändå göra slut med dig, vad tror du att jag inte ser vad det är för snubbe som skjutsar hem dig? Dyr bil, fräscht ansikte varför skulle han vilja ha en vanlig tjej som dig, Elin? Kom ihåg mitt ord, du kommer gråta sen.
Elin trodde honom aldrig. Men visst, Henrik var snygg, pluggade på tredje året vid universitetet fast på betalprogrammet, men det hade Elin också gärna gjort. Hon hade inte kommit in på sitt förstahandsval, trivdes inte alls på folkhögskolan, så nu delade hon ut reklamblad och löste korsord i väntan på nästa års inträdesprov. Det var så hon träffade Henrik hon räckte honom ett blad, han tog ett, sedan två, sedan tre och sa:
Du, ta och låt mig köpa alla dina blad, så följer du med oss till ett café?
Elin vet än idag inte varför hon sa ja. Men hon slet i alla fall med sig reklamen i ryggsäcken och slängde den först på väg hem efter kafébesöket.
På caféet presenterade Henrik henne för sina vänner, bjöd på pizza och glass. Elin och hennes lillasyster fick annars bara sådant på födelsedagen pengar fanns inte till sånt. Pensionen fick inte nallas, den skulle sparas “ifall något händer med mig”, sa styvpappa.
Egentligen tjänade han helt okej, men halva lönen gick till bilen han alltid lagade, resten spelade han bort. Elin klagade inte han hade ju i alla fall inte kastat ut henne och Sofie, lägenheten var hans, morsans hus fick säljas när hon blev sjuk. Klart man längtade efter choklad, pizza och läsk, men fick hon tag på något extra gav hon alltid det till Sofie. Hon frågade även Henrik om hon fick ta hem en pizzabit till syrran. Han såg så förvånad ut men köpte en hel pizza åt henne till Sofie, och en stor nötchoklad.
Styvpappa trodde Henrik skulle såra Elin, men han var god. Med honom blev hon mer medveten om sitt utanförskap, pluggade hårdare, fick tillslut jobb som kassörska på ICA. Där fick hon hyggligt betalt och köpte nya jeans och äntligen kunde klippa sig på en riktig salong hon ville att Henrik skulle känna sig stolt.
När Henrik bjöd henne till hans sommarhus fattade Elin vad som skulle hända men hon var inte rädd, hon var ju ingen barnunge längre och de älskade ju varandra. Hon oroade sig för styvpappa, men han kom sent hem, ibland alls inte. Hon visste att han sov hos Ann-Karin, distriktssköterskan, han hade flirtat länge och nu hade han fått napp, även om Ann-Karin varit gift förut och inte ville ta hand om någon annans döttrar.
Det här att han var borta gjorde dock att det blev enklare för Elin. Sofie grät lite när hon fick veta att hon skulle sova själv, men Elin köpte choklad, chips och läsk och Sofie anpassade sig.
Det var sent Elin insåg att hon var gravid. Mensen var alltid oregelbunden, hon tänkte inte så mycket på det. Det var kollegan på ICA, Barbro Svensson, som skämtade:
Du har börjar lysa om kinderna, inte är du på smällen va?
Elin skrattade med, men köpte ett test på hemvägen. När hon såg två streck, trodde hon först inte det var sant.
Henrik blev inte glad. Han sa att det var “fel tid” och gav henne pengar till privatläkare. Elin grät hela natten, men gick ändå dit. Det visade sig vara för sent sexton veckor. Då var det på sommarhuset allt hade hänt Elin trodde att man väl inte kunde bli gravid första gången!
Hon kunde dölja det ett tag för styvpappa, men magen växte. Till slut måste hon berätta.
Och var är killen din? Ska han gifta sig med dig?
Elin sänkte blicken. Hon hade inte sett Henrik på en månad, han försvann när han fick veta att hon inte kunde göra abort längre.
Typiskt, sade styvpappa. Jag sa ju det, Elin…
Han var tyst länge, han hade nog pratat med Ann-Karin:
Det får bli så att du föder. Men du måste lämna barnet på BB. Jag har mina bekymmer. Jag ska gifta mig, Ann-Karin är också gravid vi får tvillingar. Tre bebisar på ett ställe, det går ju inte.
Ska hon bo här? undrade Elin.
Så klart. Hon är ju min fru nu, vart skulle hon annars bo?
Det lät som ett skämt men han menade allvar. Varje dag pratade han om det och hotade att slänga ut både henne och Sofie om hon kom hem med barnet. Elin visste att det var Ann-Karins ord han upprepade, men det hjälpte inte hon kunde inte överge sitt barn.
Oroa dig inte, sa Ann-Karin. Såna små får snabbt nya föräldrar, och de blir älskade precis som egna.
Elin grät, försökte hitta ett sätt att bo ihop med Sofie och bebisen men kom inte på något. En dag när Barbro såg ett par i butiken, sa hon:
Tänk, de klär sig fortfarande bara i svart efter alla år. De ägnar hela livet åt sin sorg, jag förstår det inte… De borde fått ett barn till, kanske adopterat.
Elin såg dem ofta både tillsammans och var för sig. De verkade snälla, lite sorgsna kanske, men hon visste inte vad som hänt.
Deras dotter dog. Kommer du ihåg när bussen med barnen körde av vägen? Hon dog, och föraren dog. Fick tag i sin lilla ängelstatyett där i kraschen, höll den i handen folk började komma dit med små änglar till föräldrarna. Jag tyckte det skulle göra det värre, men det verkade lindra.
Elin hade sett i en svensk TV-serie om flickan som gav bort sitt barn till ett par som själva inte kunde få något. Hon visste att det här paret kanske inte ville ha barn men hon tänkte mycket på dem.
Hon jobbade hela vägen fram till åttonde månaden ville behålla jobbet. Paret kom till kassan, mannen sa:
Du, det är väl snart dags för föräldraledighet? Du föder ju snart här vid kassan!
Elin sa inget, men det var tungt ryggen värkte, svullna ben, halsbränna. Ingen frågade hur hon mådde utom distriktsläkaren ibland. Att han brydde sig kändes så rörande att hon blev tårögd direkt fast hon ibland gjorde det ändå.
Några dagar senare, efter sitt pass, kom mannen ikapp henne med matkassen och erbjöd sig bära. Pinsamt men ändå snällt. Han var verkligen godhjärtad.
Elin såg en ängelstatyett i plockprisfönstret sommarrean, de var väl inga storsäljare. På impuls köpte hon en, tog adressen från Barbro och gick dit.
När hon ringde på, blev hon rädd kanske det skulle såra dem, så många år efteråt? Men kvinnan, som öppnade, kände igen henne och log tog emot ängeln och bjöd in på te.
Hon berättade sin historia, stark och smärtsam ur hennes egen mun.
Varför fick ni inte fler barn? viskade Elin.
Svåra förlossningskomplikationer. De fick ta bort livmodern. Inga barn mer.
Obehagligt att tränga sig på så men kvinnan talade om adoption ändå.
Vi tänkte adoptera, gick på kurs hos socialen. Men jag klarade inte i sista stund. Bad dottern om ett tecken. Inget hände.
Just då hördes ett klingande ljud som om ett glas föll. Kvinnan ryste, Elin stirrade hon trodde de var ensamma.
De gick in i vardagsrummet, ljust och fint bara ett foto, inga ljus, men ett hav av änglar. En av figurerna hade fallit och var sprucken. Kvinnan lyfte delarna och sa:
Det är hennes statyett. Den.
Elins kinder brände. Var det inte ett tecken?
Hon födde sin dotter i tid. Vid det laget bodde Ann-Karin där och hade redan fått tvillingarna de ville hem, var redan köpte två vita spjälsängar med kokosmadrasser. Inget åt Elins bebis hon skulle lämnas på BB. Enda som ens viskade om annat var Sofie:
Kan vi inte gömma henne? Så styvpappa inte märker. Jag hjälper dig.
Elin ville gråta, men höll emot för Sofies skull.
Hon skrev ett brev i förväg. Berättade att hon inte kunde ha barnet, men att hon var frisk och påminde om änglatecknet. Hon lade pensionssparandet alltsammans i kuvertet. Det borde räcka, de var ju fina människor.
Utskrivningen var vid morgonen, men att lämna pojken mitt på dagen kändes fel. Hon satt hela dagen på Västermalm Galleria, ont i kroppen men ingen tanke på något annat än att ge sin dotter kärleksfulla föräldrar.
När gallerian stängde satt hon en timme på bänken. När skymningen kom smet hon in i porten, just som en man rastade hund.
Dottern låg i en bärsele som Elin själv köpt, Barbro tog med den till BB. Nu lade hon den, med kuvertet under filten, framför dörren och skulle just ringa på och springa men dörren gick upp och mannen stod där, den förlorade dotterns pappa.
Vad gör du här?
Elin ryckte till av rädsla.
Sen fick han syn på bärselen.
Men vad…?
Tårarna kom Elin berättade allt: om Henrik som stack, om styvpappa som nu gifte sig och fick tvillingar, om Ann-Karin som sa att Elin skulle skriva på att hon avstod sitt barn.
Han lyssnade noga:
Galina sover, vi tar det i morgon bitti. Kom, jag fixar åt dig i vardagsrummet.
Att sova bland änglar var märkligt. Men Elin somnade direkt, med dottern hårt mot bröstet.
Hon vaknade av att det var tomt. Dottern var borta och då insåg Elin att hon aldrig, aldrig kunde lämna henne. Hon ville bara springa och hitta sitt barn.
Hon hann knappt stiga upp innan Galina kom in med babyn.
Här, log hon. Dags att amma, jag vyssade henne, ville låta dig sova men det går inte länge!
Elin vågade inte möta blicken hade makarna redan bestämt sig för adoption? Hur skulle hon säga att hon ändrat sig?
Hur gammal är din syster? frågade Galina.
Tolv, svarade Elin.
Tror du hon vill bo här också?
Frågan var så ovanlig att Elin tittade upp.
Förlåt?
Sasha berättade allt. Ni har inget boende. Styvpappa skulle kanske göra henne till hushållerska om hon blev kvar. Hon borde också bo här.
Vadå “också”? stammade Elin.
Galina nickade mot ängelstatyetten vid fotot sprucken, men igenkännbar.
Jag tror det var ett tecken. Vi måste hjälpa dig. Vi har ju plats flytta hit ni båda. Jag hjälper dig med babyn. Och glöm de dumheterna ingen skildrar mor och barn.
Elin kände både glädje och skam rodnaden blossade.
Så du och Sofie vill komma?
Elin nickade, gömde ansiktet mot barnets filt, så Galina inte skulle se hennes tårar.
Den dagen lärde jag mig ingen får tvinga en mamma att överge sitt barn. Hjärtat vet när något är rätt; och ibland finns det de som ser och hjälper, när allt verkar omöjligt.
