Birgitta Andersson stannade till vid trappuppgången och hämtade andan. Kassen med mat var tyngre än hon trott, och att ta sig upp till femte våningen utan hiss blev inte lättare med åren. Sjuttiotre år var inget att skämta om, även om hon aldrig skulle erkänna det.
“Moster Birgitta!” hördes en röst bakom henne. “Vänta, jag hjälper dig!”
Hon vände sig om och såg grannen från tredje våningen skynda efter. En ung kille, typiskt svensk, hette han inte Emil? Jobbade med något datajobb, gick alltid med hörlurar men var alltid artig.
“Behövs inte, jag klarar mig själv,” sa hon bestämt och höll hårdare om kassen.
“Men moster Birgitta, det är ju ingen större sak. Jag ska upp ändå.”
Emil sträckte ut handen, men Birgitta drog undan kassen med en ryckig rörelse.
“Sa jag inte att det inte behövs? Jag är inte senil än!”
Killen stannade mitt i steget, lite ställd.
“Okej då… som du vill.”
Han gick förbi henne och försvann uppför trappan. Birgitta gav honom en sur blick. Skulle han sitta och skvallra sen? Berätta för hela huset att hon var en hjälplös gammal tant?
Hon tog sig upp långsamt, pausade vid varje avsats. Kassarna var verkligen tunga – hon hade handlat för hela veckan för att slippa gå flera gånger. Men att erkänna det? Aldrig i livet.
Till slut kom hon fram till sin dörr. Nycklarna låg förstås längst ner i handväskan. Medan hon rotade gled en kass från hennes grepp och äpplena rullade ut över golvet.
“Jänkarns,” muttrade hon mellan tänderna.
Dörren till grannlägenheten öppnades på glänt.
“Birgitta? Vad händer?” frågade Karin, pensionären från våningen under, med sin morgonrock på.
“Ingenting, bara en kass som gick sönder,” knäppte Birgitta till svar medan hon samlade upp äpplena.
“Men lilla vän, låt mig hjälpa!” Karin kom ut i tofflorna. “Har du gått ensam från affären? Du kunde ju ringt, vi kunde gått tillsammans!”
“Jag behöver ingen hjälp,” fräste Birgitta och rätade på ryggen. “Jag klarar mig själv.”
“Varför är du så stursk?” Karin suckade. “Vi är ju grannar, vi borde hjälpas åt.”
“Jag vill inte ha er omtanke!” nästan skrek Birgitta. “Håll dig till ditt eget!”
Hon smällde igen dörren så fort hon kommit in, lämnande Karin stående på avsatsen med en kränkt min.
Lägenheten var tyst och lite kylig. Birgitta ställde ner kassarna på köksbordet och sjönk ner på en stol. Händerna darrade av trötthet och irritation.
Vad ville de egentligen? Hade hon inte klarat sig själv i alla dessa år? Nu verkade alla bara försöka tränga sig på med sin hjälp.
Hon började packa upp maten. Bröd, mjölk, korv, konserver. Det viktigaste. Köttet fick hon inte råd med, men det spelade ingen roll. Huvudsaken var att ingen skulle kunna säga att hon inte kunde sköta sig själv.
Telefonen ringde. Numret visade att det var dottern Elin som ringde från Stockholm.
“Hej mamma, hur är läget?” hördes Elins röst.
“Som vanligt,” svarade Birgitta och försökte låta spänstig.
“Jag tänkte… ska jag fixa en hemhjälp åt dig? Det finns en trevlig kvinna som kan komma en dag i veckan och städa, handla.”
“Varför det?” morrade Birgitta. “Är jag dement nu?”
“Nej då, mamma, men det underlättar för dig. Då slipper jag oroa mig.”
“Jag behöver ingen hemhjälp! Jag sköter mitt eget!”
“Mamma, var inte envis. Du är ju sjuttiotre nu…”
“Och? Ska jag direkt in på ålderdomshem eller?”
“Va? Jag vill ju bara hjälpa till…”
“Jag vill inte ha er hjälp! Alla verkar tro jag är en skröplig gammal människa!”
“Mamma, mår du bra? Du låter arg.”
“Jag är inte arg. Bara trött på allt tjafs.”
Hon lade på luren utan att vänta på svar. Hjärtat bultade. Hon gick in i vardagsrummet och sjönk ner i fåtöljen.
Rummet var fullt av gamla, välbevarade möbler. På väggarna hängde foton – bröllopet med sin framlidne man, lilla Elin som barn, familjeträffar. Förr gladde de henne, nu kändes de bara sorgliga.
Telefonen ringde igen. Birgitta ignorerade den. Låt dem ringa.
Men det gjorde de. I nästan tio minuter.
“Vad är det nu då!” röt hon och slet åt sig luren.
“Mamma, varför lade du på?” Elin lät stressad. “Jag blev orolig!”
“Inget har hänt. Jag vill bara inte prata.”
“Men hördu, vill du inte flytta hit till Stockholm? Vi har ju gästrummet sen Mikael flyttade. Då är du närmare barnbarnen.”
Birgitta kände en klump i halsen.
“Jag flyttar inte. Jag har bott här i fyrtio år. Det här är mitt hem.”
“Men du är ju ensam här. Tänk om något händer?”
“Vad ska hända? Jag är inte begravd än.”
“Mamma, varför är du så här? Jag bryr mig ju bara.”
“Jag behöver inte er omtanke!” röt Birgitta igen. “Jag har klarat mig hitills, och det ska jag fortsätta göra!”
Den här gången ryckte hon ut telefonsladden. Nu fick de ringa på tomgång.
Tystnaden sänkte sig. Birgitta satt i fåtöljen och stirrade ut genom fönstret. På gatan lekte barn, mammor med barnvagnar promenerade. Livet gick vidare.
Och hon satt här ensam och var arg på hela världen.
Varför trodde alla hon var hjälplös? Visst, hon blev långsammare, tröttare. Men var det en anledning att tycka synd om henne? Kunde de inte bara låta henne vara?
Hon mindes när grannen Karin förslagit att de skulle laga middag tillsammans.
“Varför ska vi stå och laga mat var för sig?” hade Karin sagt. “Vi kan laga en stor gryta, dela på det. Billigare och roligare.”
Birgitta hade avböjt. Hon ville inte stå i skuld. Tänk om Karin skulle skryta om att hon matade den stackars gamla tanten?
Och killen Emil. Förra veckan erbjöd han sig att bära hennes tungPå kvällen, när hon stod och rörde i smeten till äppelkakan, hörde hon ett försiktigt knack på dörren och drog ett djupt andetag – kanske var det ändå dags att släppa in lite värme i sitt liv igen.
