Problemet är att jag gifte om mig, jag har en dotter från mitt första äktenskap, men hennes pappa har varken deltagit i hennes uppväxt eller betalat något underhåll.
Jag har aldrig burit någon agg mot honom för att han inte var en riktig man, utan försökt förlita mig på mig själv. Jag hade en bra lön, ett fint jobb, så jag var långt ifrån fattig. Jag gifte mig på nytt, men min nya svärmor accepterade varken mig eller min dotter, och min make var ganska likgiltig inför henne. Min andra man hade heller inte bråttom att få egna barn han sa att det var för tidigt och att han inte kände sig redo för det ansvaret ännu.
Jag pressade honom inte heller, för samtidigt hade jag fullt upp med ett viktigt projekt på mitt jobb. Jag skulle träffa viktiga samarbetspartner, men visste inte med vem jag skulle lämna min dotter. Till slut tänkte jag att jag kunde fråga min man om han ville ta hand om henne under dagen.
Den morgonen vaknade jag extra tidigt för att gå igenom min öppningspresentation inför mötet. Jag tänkte lämna min dotter på förskolan som vanligt och hämta henne efter jobbet men hon hade feber. Jag bad min man att ta hand om henne för att jag inte kunde missa jobbet, men han svarade att hon är mitt barn och att det var mitt ansvar att ta hand om henne när hon var sjuk.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag ringde min svärmor och frågade om hon var hemma. Jag åkte dit med min dotter, men hon sa genast att hon inte skulle passa henne det var ju inte hennes barnbarn. Tårarna brände bakom ögonen, men jag tackade henne och sa att jag får ta med min dotter till jobbet istället. Då ändrade hon sig lite, sa att hon kunde vara barnvakt en stund.
Mötet gick bra och efter jobbet hämtade jag min dotter. Svärmor började genast klaga på att min dotter var besvärlig och inte lyssnade. Jag sa att jag inte skulle störa henne mer. Väl hemma packade jag våra saker och tog med min dotter hem till min mamma. Jag tänker inte längre leva med någon som inte kan acceptera mitt barn.
Det här har lärt mig att man ibland måste stå upp för sig själv och sina närmaste, oavsett vilka andra förväntningar eller relationer som finns. Lycka handlar om att skapa ett tryggt hem där alla får bli accepterade för den de är.
