“Jag är en man, inte en byrå”
“Du köpte fel bröd igen. Jag sa ju inga frön,” sa Elin och lade limpan på bordet utan att ens titta på Henrik.
“Det var det sista de hade,” svarade han lugnt. “Varför ska du tjata? Det är helt okej bröd.”
“Ludvig får ont i magen sedan. Det är lätt för dig att säga, det är inte du som sitter uppe på natten och ger honom medicin.”
Henrik blundade en sekund och andades ut långsamt. Han ställde matkassen längre bort, vid fönstret, och satte sig själv på en pall där. Som om han försökte hålla sig på avstånd från familjen. Ville vara närmare, men kunde inte.
Det ringde på dörren – det var Johanna. Hon kom med godsaker och ett leende. Här, i systerns hem, jagades hon av en känsla av “déjà vu”. Alltid något att göra, men ändå mysigt och familjärt. Hon drogs till den här värmen.
“Hej, familjen! Hur står det till här? Lugn och ro, antar jag?”
“Om bara. Snart klar för idag. Nu bara läxor, middag, bad. Och så strykning inför imorgon,” svarade Elin och tömde kassarna. “Har varit på språng hela dagen, hunnit inte ens sätta mig.”
“Knäna knakar väl inte än?” skrattade Johanna och tog av sig jackan.
Henrik nickade bara till hälsning och försvann in i sovrummet. Han hade slutat försöka delta i kvinnornas samtal för länge sedan.
“Är allt som vanligt?” frågade Johanna lågt och såg på systern.
“Vad menar du?”
“Jo, du är ju ensam här igen. Henrik är i andra rummet, tyst som en mus.”
Elin viftade irriterat bort det och himlade med ögonen.
“Börja inte. Vi har bara… uppdelning av sysslor. Jag tar hand om hemmet och barnen, han jobbar. Som alla andra.”
“Det är inte det jag menar. Han har varit hemma i en och en halv timme. Har du ens pratat med honom på den tiden?”
“Förlåt, men jag måste väl inte ordna en romantisk middag varje kväll? Vi har barn.”
Köket var litet. Ett smalt bord, stolar med slitna kuddar, en missfärgad skärbräda. På väggen – en lista med aktiviteter och träningstider. Allt skrivet med systerns prydliga handstil.
“Är barnen slutet på ditt privatliv?” frågade Johanna.
Elin ryckte på axlarna.
“Jag vill bara inte att de ska få det… som vi hade. Minns du när mamma lämnade oss ensamma halva dagarna? Och när pappa söp medan hon jobbade? Om vi ens nämner hur det såg ut här. Man vågade knappt gå på toa förrän jag började städa.”
“Jag minns,” nickade Johanna och suckade. “Men jag minns också när vi låg på golvet och tittade på tecknat. När var du sist med ungarna och gjorde något sådant?”
Elin tittade generat bort. Svaret var uppenbart.
“De behöver engelska, matte och simning, inte tecknat.”
“Och Henrik? Behöver han ingenting?”
Elin kastade en blick mot hallen och rynkade pannan.
“Han är vuxen. Inte ett barn. Han kan offra sig för familjen.”
Johanna teg. Såg bara på systern, med mörka ringar under ögonen och håret i en trassig knut. Hennes händer var som en evighetsmaskin: öppna, stäng, rör om, ställ undan.
“Älskar du honom?” frågade Johanna plötsligt.
“Har du galnat?! Självklart gör jag det! Men nu är det inte tid för sånt.”
“Mer än tio år har det inte varit tid. Sedan Ludvig föddes.”
In i rummet kom Hugo. I pyjamas, helt rufsig och puffig som en liten sparv.
“Mamma, Ludvigs bok är sönder. Han säger att det var jag. Men jag rörde den inte!”
“Jag ordnar det.”
Elin reste sig genast och gick. Johanna blev ensam kvar i köket, men inte länge. Efter några minuter kom Henrik in. Som om han väntat på att hustrun skulle gå för att hämta vatten.
“Trött?” frågade Johanna mjukt.
“Det är inget. Ibland känns det bara som om jag skulle kunna försvinna, och hon skulle inte märka det,” klagade Henrik lågt.
“Hon skulle märka det. Men kanske för sent.”
Han ryckte på axlarna, suckade och vände sig bort.
“Jag älskar dem. Men jag är som en möbel här. Kommer med pengar – och är sedan fri.”
Johanna visste inte vad hon skulle säga, och Henrik väntade inte på svar. Han reste sig bara och gick tillbaka till sovrummet.
Elin kom aldrig tillbaka. Hon fastnade någonstans mellan en trasig bok, dammiga fönsterbrädor och oordnat hopvikta kläder i garderoben.
Nästa morgon började inte med kaffe, utan med gräl vid garderoben. Elin försökte som vanligt klä på alla för mycket.
“Ludvig, ta den där jackan med huva.”
“Mamma, jag svettas i den. Vi ska ju till köpcentret, det är varmt där.”
“Och på vägen dit då? Vem ska torka dig om du blir förkyld?”
Hugo, den yngre, snurrade vid dörren och drog strumporna över kängorna för att “minska glidningen”. Elin ryckte till, han hoppade till och började knäppa om sig. Henrik satt redan i bilen. Han hade erbjudit hjälp flera gånger, men svaret var detsamma: “Jag klarar det själv, ställ dig inte i vägen.”
I bilen frågade han:
“Hördu, ska vi ta en dag bara vi två imorgon? Bio, eller fika. Minns du när vi gjorde så förr?”
“Imorgon? Vem ska passa barnen då?” Förvåningen i Elins röst blev snart irritation. “Vi kan inte bara lämna dem! De är för små.”
“De är tolv och fem. Ludvig kan nog fixa smörgåsar.”
“Ja, och samtidigt sätta eld på köket. Henrik, allvarligt? De kan ju inte ens knäppa skorna ordentligt.”
I köpcentret försökte barnen dra med föräldrarna till matavdelningen. Elin stoppade dem med armen som en bom.
“Det finns soppa hemma. Burgare ger magont.”
“Mamma, men det är helg,” suckade Ludvig. “Vi äter ju inte så varje dag.”
“Jag har sagt nej. Inge diskussion. Här är det ingen demokrati.”
Efter tjugo minuter började Hugo gnälla av hunger. Ludvig vägrade prova kläder i butiken, så Elin höjde rösten mot honom. Så högt, skarpt och nervöst att han tappade lusten att prata med henne. Han blev bara envisare.
Det hade hänt förr. Men idag insåg Henrik att han inte kunde ta mer.
“Har du hört dig själv?”
“Har du?” Hon vände sig mot honom med rynkad panna. “Hör du ens något annat än dina egna grejer?”
“Jag hör hur du bestämmer över alla, hela tiden. ÄvenOch när de äntligen lärde sig lyssna på varandra, inte bara höra, började värmen sakta återvända hem till dem igen.
