”Jag är inte din riktiga mamma, punkt slut.”
”Varför ska du alltid lägga dig i?” skrek Elin och viftade med händerna. ”Det här är *min* dotter, inte din!”
”Jag ville bara hjälpa till,” svarade Majken lågt och stod vid spisen med en stekpanna i handen. ”Emma är ju sjuk, hon har hög feber…”
”Hjälpa till!” härmade Elin. ”Du vill bara visa hur snäll styvmamma du är, va? Så pappa ska smälta som gelé?”
”Elin, lugna dig nu,” försökte Viktor ingripa, men dottern vände inte ens blicken mot honom.
”Och du kan hålla tyst! Du tar alltid hennes parti!” Hon pekade mot Majken. ”Hon är inte min riktiga mamma, och det är slutdiskuterat! Du bytte ut mig mot *henne*…”
Elin hann inte avsluta meningen innan hon vände på klacken och stormade ut ur köket. Dörren till hennes rum smällde så hårt att speglarna i bokhyllan skakade.
Majken lade ifrån sig stekpannan och sjönk ner på en stol. Händerna darrade och tårarna hotade att trilla.
”Bry dig inte om det,” sa Viktor och lade handen på hennes axel. ”Hon är upprörd över universitetet. Kom inte in på det hon ville, nu är hela världen hennes fiende.”
”Viktor, hon har rätt,” viskade Majken. ”Jag *är* inte hennes riktiga mamma. Och det blir jag aldrig.”
”Prata inte strunt. Tiden lägger allt på sin räck plats.”
Majken log bittert. *Tiden.* De hade varit gifta i fyra år nu, och förhållandet till Elin blev bara sämre. Först var flickan bara kall och avvisande. Sedan började de finurliga kommentarerna och de giftiga pikarna. Nu var det öppen krigsförklaring.
”Kanske var det dumt att erbjuda att betala hennes studier?” undrade Majken.
”Varför det? Du menade väl bara väl?”
”Men hon tog det som att jag försökte *köpa* henne.”
Viktor suckade och satte sig bredvid sin fru.
”Majken, jag förstår att det är tufft. Men Elin förlorade sin mamma när hon var fjorton. Hon är rädd att någon ska ta hennes plats.”
”Jag *försöker* inte ta hennes mammas plats. Jag vill bara att vi ska kunna bo ihop utan bråk.”
”Jag vet. Och förr eller senare kommer hon att förstå det.”
Majken nickade, men tvivlade i sitt hjärta. Varje dag i det här huset var ett slags provokation. Elin verkade med flit leta efter anledningar att bråka. Majken lagade fel mat, ställde saker på fel ställe, pratade för högt i telefon.
Från Elins rum hördes högljudd musik. Grannarna hade klagat flera gånger, men flickan struntade blankt i det.
”Gå och säg åt henne att sänka volymen,” bad Majken.
”Du kan säga det själv. Ni måste lära er kommunicera.”
”Efter det som just hände?”
”Speciellt *då*. Man kan inte låta konflikten växa.”
Motvilligt reste sig Majken och gick mot styvdotterns rum. Hon knackade på dörren.
”Elin, får jag komma in?”
Musiken blev ännu högre. Majken knackade hårdare.
”Elin, jag behöver prata med dig.”
Dörren slets upp. I dörröppningen stod en flicka med rödkantade ögon.
”Vad vill du?”
”Kan du sänka musiken lite? Grannarna klagar.”
”Jag bryr mig inte om grannarna.”
”Elin, jag förstår att du är lång…”
”Du förstår *ingenting*!” skrek Elin. ”Tror du att jag ska tycka om dig bara för att du erbjöd dig att betala mina studier? Glöm det!”
”Jag förväntar mig inte att du ska tycka om mig. Jag vill bara att vi slutar skrika åt varandra.”
”Om du inte vill bråka kan du flytta. Det här är *vårt* hus, mitt och pappas. Du hör inte hemma här.”
Orden träffade som en kniv. Majken försökte hålla sig lugn.
”Elin, din pappa älskar mig. Och jag älskar honom. Vi är en familj.”
”Nej!” skrek Elin. ”*Vi* är en familj! Pappa och jag! Du bor bara här! Tror du jag inte vet att du gifte dig med honom för lägenhetens skull?”
Majken blev vit i ansiktet.
”Vem har sagt det?”
”Mormor. Mammas mamma. Hon säger att du jagar efter andras pengar. Att du med flit närmade dig pappa när du fick reda på att han var änka med en trea.”
”Det är inte sant…”
”Jo!” Elin kom närmare, ögonen glimmade av ilska. ”Du var fyrtio, bodde i en etta. Och plötsligt – en man med en fin lägenhet! Klart du gifte dig med honom!”
Varje ord kändes som ett slag. Majken kände hur kinderna brände.
”Jag älskar din pappa…”
”Visst, visst. Du älskar hans lägenhet och lön. Resten står du bara ut med.”
”Nu räcker det!” Majken tappade tålamodet. ”Du har inte rätt att säga så!”
”Jo! Det här är *mitt* hem! Och du är *ingen* här!”
Elin smällde igen dörren mitt i ansiktet på henne. Musiken dånade ännu högre.
Majken stod kvar i hallen, darrande av ilska och sårad stolthet. Elins ord hade träffat prick. Ja, hon *hade* träffat Viktor när hon var fyrtio. Ja, hon *hade* bott i en liten etta och drömt om ett eget hem. Men hon gifte sig av kärlek, inte för pengarna.
Viktor hittade henne i badrummet där hon försökte samla sig.
”Vad hände? Elin skrek som en stucken gris.”
”Hon sa att jag gifte mig med dig för lägenheten.”
Viktor rynkade pannan.
”Varför i hela friden skulle hon tro det?”
”Din före detta svärmor. Uppenbarligen har Margareta matat henne med det.”
”Jaha.” Viktor knöt nävarna. ”Hon har alltid ogillat mig. Och sedan jag gifte om mig har hon blivit ännu värre.”
”Viktor… kanske jag borde åka?” frågade Majken lågt. ”Ser du inte hur Elin lider? Jag vill inte förstöra er relation.”
”Du ska *ingenstans*,” sa han bestämt. ”Du är min fru. Om någon har problem med det är det *deras* bekymmer.”
”Men Elin…”
”Elin måste lära sig att världen inte snurrar kring *henne*. Att människor har rätt att vara lyckliga.”
Majken lutade sig mot honom. I hans famn kände hon sig alltid trygg. Men så fort hon var ensam med Elin började problemen igen.
Nästa dag kom Elin demonstrativt inte till frukost. Senare smällde hon dörren extra högt på väg till högskolan. Majken suckade av lättnad – några timmars lugn i alla fall.
Hon städade, lagade middag och satte sig vid symaskinen. Hon sydde kläder åt beställare,”Och när Viktor en dag kom hem med en hundvalp som hela familjen kunde ta hand om tillsammans, lade de äntligen ner sina murar och började bygga en ny sorts familj, inte perfekt, men deras egen.”
