Jag har redan ångrat hundra gånger att jag och min nya pojkvän Anton åkte på de här påskfirandet hem till min mamma, Tatjana Ivanovna. En familjehögtid borde ju vara så mysigt – påskbröd, färgade ägg, nära och kära runt bordet. Men när jag såg hur många som hade packats in i mammas hus ville jag bara vända om och springa därifrån. Alla mina tre systrar – Ekaterina, Anastasia och Maria – hade kommit med sina män och barn. Plus mammas bror, farbror Alexej, med fru och två vuxna söner. Och några avlägsna släktingar till som jag, ärligt talat, knappt kom ihåg namnen på. Mitt i detta familjekaos stod jag och Anton, min nya kille som jag vågat introducera för släkten. Jag borde inte ha gjort det.
Redan vid dörren började det. Vi hade knappt kommit innan mamma kastade sig över Anton med frågor: “Anton, vad jobbar du med? Hur gammal är du? Vad har ni för framtidsplaner?” Anton höll sig bra, svarade lugnt och leende, men jag såg hur han spände sig. Mina systrar verkade ha kommit överens om att sätta honom på prov. Ekaterina, den äldsta, började genast berätta om hur hennes man nyligen fått befordran och köpt en ny SUV. Anastasia skröt om att hennes dotter redan dansade balett och uppträdde på scen. Maria, den yngsta, hällde bara olja på elden och viskade elakt till mig: “Nämen, lillasyster, var hittade du en sådan ung en?” Anton är fem år yngre än mig, och det verkade bli kvällens största sensation.
Tatjana Ivanovna, min mamma, tyckte det var hennes uppgift att mata Anton tills han sprack. Hon lade hela tiden på mer påskbröd på hans tallrik och sa: “Ät, min pojke, du är ju så smal, du måste lägga på dig lite!” Anton tackade generat, men jag såg att han knappt kunde hantera mammas givmildhet. Sedan började mamma minnas ur min barndom: “Hör du, Anton, vår flicka drömde alltid om att gifta sig med en pilot! Du är väl ingen pilot, men du ser bra ut, så svik henne inte!” Bordet brast ut i skratt, och jag ville sjunka genom golvet. Anton log bara, men jag visste att han kände sig obekväm.
Farbror Alexej, mammas bror, bestämde sig för att testa Anton. Han hällde upp hemgjord snaps och höll talet: “För de unga! Men du förstår väl att vi har strikta regler i denna familj? Våra kvinnor har karaktär!” Anton nickade och drack, men jag märkte hur han kramade min hand hårdare under bordet. När farbror Alexej sedan föreslog att de skulle gå ut på gården och “se hur bra han var på att klyva ved” orkade jag inte mer. “Farbror, nu räcker det, han är ju ingen skogshuggare!” utbrast jag. Alla skrattade, men Anton verkade redan söka en reträttväg.
Mina systrars barn gjorde kaot ännu värre. Brorsöner och systerdöttrar sprang genom huset, skrek och välte omkull en vas med blommor. En av dem, Anastasias son, rusade fram till Anton och frågade: “Ska du bli vår nya pappa?” Jag höll på att sätta kompotten i halsen. Anton förlorade dock inte fattningen: “Just nu är jag bara Anton, men vi kan vara kompisar.” Pojken nickade och försvann, och jag applåderade Anton inombords för hans tålamod.
Det värsta var dock när de började prata om mitt förflutna. Ekaterina, som om det var en slump, nämnde min ex-man: “Men han var ju äldre och hade ett bra jobb, och nu har du siktat in dig på en yngre?” Jag kände hur kinderna hettade. Anton låtsades som han inte hörde, men jag visste att det gjorde ont. Mamma försökte lugna stämningen genom att berätta om när jag brukade baka påskbröd som barn, men det gjorde bara saken värre. Systrarna och farbror Alexej började konkurrera om att dra upp gamla kärlekshistorier, skolstreck och till och med den gången jag brände gardinen under en familjehögtid för länge sedan. Anton lyssnade och log, men jag såg att han kände sig främmande.
Mot kvällen var jag redo att brista. Jag ville bara ta Anton och åka hem. Men han, som om han kände mina tankar, viskade: “Det är okej, jag klarar mig. Din familj är… färgstark.” Då förstod jag att han försökte för min skull. Det gav mig styrka. När alla satte sig för ännu en skål tog jag mod till mig och sa: “Tack för att ni är här. Men jag vill att ni ska veta att Anton betyder mycket för mig, och jag är glad att han är med mig. Så kan vi inte bara fira påsk utan förhör, eller?” Mamma nickade, systrarna tystnade och farbror Alexej höjde glaset: “För en klok kvinna!”
Mot slutet av kvällen blev stämningen ljusare. Anton och jag dansade till gamla låtar som Maria satte på. Jag insåg att trots allt kaos så älskade jag den här stunden med min familj. Ja, de kan vara omöjliga, men de är mina. Och Anton… han klarade sig galant. När vi satte oss i bilen för att åka hem vände han sig mot mig och sa: “Vet du, din mamma har rätt. Du är en flicka man inte får svika.” Vi skrattade båda, och jag förstod att denna galna dag hade fått oss att närma oss.
Nu tänker jag att nästa gång kanske vi bara går på fika hos mamma, utan hela släkten. Eller åtminstone ber jag systrarna hålla sina kommentarer för sig själva. Men en sak vet jag säkert: Anton är värd allt det här släktkalaset.
